MA - ett jävla sätt att avsluta året

Nu är det officiellt - 2015 blev ett jävla pissår.

Jag är arg och ledsen och alla mina känslor ligger utanpå kroppen. Jag känner mig sviken av min kropp och hoppet ligger just nu nere i tusen små vassa skärvor. 

Jag var på ultraljud idag.

MA - missed abortion, fördröjt missfall. 

Igen. 

Ett plus!

Ett tydligt starkt blått streck. Utan tvekan gravid. Det är knappt så att jag kan tro det. Jag är gravid igen!

Vi tjuvtestade för en vecka sedan. Jag hade inga känningar alls förutom att endometriosen levde rövare med mig. Från att ha återhämtat mig helt ok efter menserna i september, hade jag så ont att jag blev sängliggande. Jag ville inte vänta längre då. Skulle jag få mens så ville jag veta det. Och så fanns där ett tydligt plus...

Idag hade officiell testdag och pluset finns fortfarande kvar. Helt ofattbart.

Bild: Hedwig

Ruvare för tredje gången

Idag är jag på ruvardag 7. Det är en vecka sedan vi var på vår ivf-klinik och gjorde en ny frysåterföring, den tredje i ordningen. Den här gången är det en knopp jag har i livmodern. Embryot (det finaste för dagen, sa embryologen!) hade börjat kläckas och en knopp av celler hade börjat titta ut. Läkarens kommentar var: "Det här embryot vill inget annat än att fästa!".

Det känns mycket bättre än förra ruvningen och jag vågar faktiskt hoppas. Lite grand. Alla "symtom" jag känner försöker jag vända till något positivt: det är bra värk, det är bra hugg, det är bra trötthet. Ett slags mantra som vänder alla mina katastroftankar till något positivt, som kan hjälpa den lilla knoppen i magen.

Uppdatering efter ett jätteminus

Jösses, vad länge sen det var jag skrev något. Och vad mycket som har hänt däremellan.

Som ni kanske förstår av rubriken så gick frysförsöket i augusti åt skogen. Vi hade testdag första september och teststickan var så blank som den bara kunde bli. Ni vet de där spökstreckstrådarna på FamiljeLiv? Där teststickor jämförs till all oändlighet huruvida det kanske, kanske, möjligtvis finns en svag skugga av ett streck på stickan? Jag tittade på min sticka och såg att det inte ens var lönt att försöka urskilja något streck. Bara ett jätteminus.

Dags igen för frysåterföring

Så var semestern snart slut. Trots brist på sol och värme, och mindre brist på blåst och regn, så har jag haft det riktigt, riktigt bra. 

Jag hade två mål i sommar: 1) att ta det lugnt och vila och 2) att göra sånt som är roligt och som jag mår bra av. Jag har mått bättre än vad jag gjort de senaste två åren. 

Nedregleringen har fungerat så bra att jag har haft dagar då jag varit nästintill smärtfri. 

Smärtfri.

Det är ett ord som inte ens existerat i mitt ordförråd på två år. Jag har fått en paus som har varit mer än välbehövlig. Jag har fått distans till allt som hände i våras och har fått chans att läka - både kroppsligt och mentalt.

Redo att kliva ut ur bubblan

För första gången på två månader känner jag… (Behov? Ork? Lust…? Ja, nånting i alla fall.) … att skriva igen. Efter missfallet och skrapningarna tog allt slut. Glädjen, orken och det som driver mig framåt – det som är jag – försvann. Pust väck.

Det enda jag hade som mål (eller önskan kanske jag ska säga) var att inte bli totalt emotionellt uppäten, av allt som hänt sedan januari. Tro mig, det hade varit mycket lättare att ge mig själv hän till alla mörka tankar som finns och bara falla.

Men det vill jag inte.

Istället har jag, tillsammans med min fantastiska kurator, försökt fokusera på att leva här och nu. Att inte fastna i att älta det som har hänt eller fastna i oro över framtiden.

Skrapning med komplikationer

Ja, vad ska jag säga? 

Vad ska jag svara alla som tittar oroligt på mig, som tycker synd om mig, som tycker att jag går igenom för mycket, som tycker att jag har otur, som tycker att allt händer mig?

Jag avskyr när folk tycker synd om mig. Det får mig att känna mig svag. Samtidigt förstår jag mer än väl varför de tycker synd om mig och varför de reagerar som de gör. Det finns inga andra ord helt enkelt. Hade jag sett mig själv utifrån hade jag nog reagerat på samma sätt, för i grund och botten är ju alla tycka-synd-om-reaktioner omtanke. Det fattar till och med jag.

Skillnaden är att när all skit och djävulskap händer mig själv, går jag in i nåt slags "attackläge". Hur hanterar jag det här, vad behövs göras, vad ska jag tänka på? Handling och beredskap - allt för att inte gå under.

Som ni kanske förstår så har jag ett par tuffa dagar bakom mig. Det är mycket som hänt och inläggets längd är därefter.

I torsdags skrevs jag in på dagkirurgin för skrapning.

Rörd och lugn

Först av allt vill jag tacka så otroligt mycket för alla fina kommentarer! När jag började blogga, för drygt ett år sedan, hade jag aldrig kunnat ana vilket stöd en blogg kunde ge. 

Det vet jag nu. 

Från djupet av mitt hjärta vill jag säga hur mycket det betyder. Ni skulle bara veta hur tårarna har flödat när jag läst kommentarerna! Jag har tyvärr inte orkat svara på dem. Helst av allt skulle jag vilja ge var och en en stor kram, men det går ju inte riktigt... 

Så - TACK!

För det andra tänkte jag uppdatera er lite om vad som händer nu.

Fördröjt missfall

Det är med många djupa andetag jag tar mig mod att gå in här på bloggen. Det här är ett viktigt inlägg jag måste skriva - samtidigt som mitt inre gör kraftigt motstånd. Det har tagit mig många dagar att försöka hitta rätt ord.

Vi var på ett nytt ultraljud i måndags.

Jag tänker inte ljuga, inte hålla er på halster. Det är ett tungt, ärligt inlägg med mycket tårar. Så orkar du inte läsa det är det helt ok.

Jag väntar inte längre tvillingar. Jag är inte längre gravid.

Ett omtumlande ultraljud

Idag var en nervös dag. Idag var det dags för vårt ultraljud, för att se hur det stod till med pricken. 

Behöver jag säga att jag var nervös? Ännu mer illamående, en stadig klump i magen och mardrömmar. Ändå var jag på något sätt lugn. Idag skulle vi få svar - vilket det än blev. Jag hade målat upp alla tänkbara scenarion i huvudet. 

Men det vara bara lägga sig i stolen för mitt hundrafemtielfte vaginala ultraljud.

Först är läkaren och ST-läkaren tysta.

Att vara den bredvid

Hej på er!

Jag är Hedwigs man. Tänkte vara så fräck att jag skriver ett inlägg jag också (får passa på nu när hon mår så illa och inte kan sitta vid datorn). Vad ska jag skriva om då? Jo, jag tänkte skriva om hur det är att vara partner till en som har endometrios.

Jag och Hedwig har varit tillsammans i nio år. Under de åren har vi många gånger fått kämpa på olika sätt, inte bara med endometriosen, utan andra saker som varit tuffa utanför vårt förhållande. Vi har alltid varit starka tillsammans.

Hedwig har varit ett stort stöd för mig när jag behövt det och jag stödjer henne så gott jag kan. Vi lärde oss tidigt i förhållandet att ta oss igenom tuffa saker med kärleken i behåll.

Illa, jag mår illa

Jag har insett något. Graviditeter skönmålas. De beskrivs med rosaglittrande skimmer och glädjen vet inga gränser. Du kan leva ditt liv som vanligt - du råkar bara vara gravid.

Jo, glädjen är stor. Men gränser har den. Framför allt vid toalettstolen.

Ett jävla stort fett tabu

Första gången vi lärde oss om mens i skolan var i fyran. Fröken tog med sig alla tjejer i klassen in i ett litet, trångt rum där vi hade "tjejsnack".

Där berättade hon om hur våra kroppar skulle börja förändras, vi skulle få bröst och sedan mens. Vi skulle blöda en gång i månaden fram till vi var 50 - närmare 30 år av våra liv. Bara det var ju en smärre chock.

Hon berättade att det kunde göra lite ont i magen, men att det var normalt - så var det för alla kvinnor. Det var det vi skulle bli när vi fick mens - kvinnor. Vårt första steg in i vuxenvärlden.

Allt det här omgärdades av mentaliteten "det här håller vi hemligt", "vi berättar inte vad vi pratat om för killarna i klassen" och "vi pratar inte om att vi har mens och skyltar inte med bindor och tamponger". Till och med rummet, litet och trångt, skrek "här pratar vi bara om hemliga saker". Det var synen på mens vi fick.

Hemligt. Skämmigt. Tabubelagt.

Bild: geralt/Pixaby

Ett rop på hjälp - klassa endometrios som en folksjukdom

Långsamt märker jag att jag vaknar upp ur ivf-bubblan jag levt i den senaste månaden. Livet pågår för fullt utanför den. Jag har liksom varit bortkopplad från världen. Min värld har sett helt annorlunda ut.

Men nu är det dags att vakna upp, ta tag i livet igen och se längre än teststickan räcker. Och vad är det första jag ser när jag tittar upp? Jo, att endometrios uppmärksammats på en mängd olika sätt den senaste veckan. Jag brukar försöka hänga med i vad som publiceras och uppmärksamma det här, men nu ligger jag många dagar efter.

Det är lite gårdagens nyheter, men jag tror inte att dessa nyheter kan uppmärksammas för lite.

Graviditetssymtom

Jag måste börja med att säga TACK, TACK, TACK!, för alla fina kommentarer jag fått efter gravidbeskedet! Ni anar verkligen inte hur mycket det betyder. 

Särskilt nu när illamåendet börjar blir mer och mer påtagligt. Jag mår illa samtidigt som magen skriker efter mat, en känsla jag aldrig tidigare upplevt. Men under de här omständigheterna har jag inga större problem att acceptera det.

Den officiella testdagen

Jag vet att ni är många som undrat hur det gått. Om vi tjuvtestade och hur svaret blev. Positivt? Negativt?

Ja, vi tjuvtestade för en vecka sedan.

Både jag och min man kände att vi behövde smälta svaret, innan vi gick ut med det. Så vi kom överens om att inte säga något förrän idag - på den officiella testdagen.

Det blev ett plus! 

För första gången någonsin fick vi ett positivt graviditetstest! Ett otvetydigt, starkt plus.

När tummen inte fungerar

Idag har jag och min handled varit på nya äventyr. Min nyvunna frihet visade sig bli ganska kortvarig.

Under helgen har tummen gjort ordentligt ont. Det har känts som om senan till tummen varit gjord av taggtråd. I vissa lägen har det känts som om en stöt gått från tummen upp till armbågen. Jag insåg redan i lördags att det här inte är rätt. Det är inte vanlig stelhet. Nåt är fel.

Så idag tog jag på eget initiativ kontakt med handrehab, för jag orkar inte ha ont på ett nytt ställe.

Jag är fri!

Åh, vad jag har längtat efter den här dagen. Efter fyra och en halv vecka var det äntligen dags att ta av gipset!

Vet ni hur en hand ser ut efter drygt fyra veckor i gips?

Skrynklig. Torr. Blek. Smal.

Vad du inte ska säga till någon som är ofrivilligt barnlös

Alla ofrivilligt barnlösa stöter någon gång på dem: kommentarerna. 

Kommentarerna som omedvetet slängs iväg, rakt upp i ansiktet och lämnar en med ett ännu större hål i hjärtat än det som redan finns där. Kommentarerna över vår barnlöshet, råden för att bli gravid, från människor som aldrig varit i vår sits. Från fertila människor som fortfarande tror att provrörsbefruktning sker i rör.

Jag snubblade över en ny blogg häromdagen: Fru Infertil.

Hon har skrivit ett klockrent inlägg - Topp 10 saker du INTE ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän. Det är skarpt, vasst och mitt i prick.

Och ger svar på det enda som du ska säga till någon som är ofrivilligt barnlös.

Symtom på vad?

Det är något speciellt med ivf-gemenskapen på nätet. Alla vi som kämpar, utsätter våra kroppar för jobbiga horomonbehandlingar, vi som räkar dagar av alla de slag till oändlighet. Cykeldagar, ägglossningsdagar, spraydagar, sprutdagar, ruvardagar, testdagar.

Vi sitter alla i samma slags båt, även om den kan se olika ut. Vi möter olika vindbyar i samma storm. Inte sällan är vi flera stycken som har samma avresedag - men hur lång vår resa blir är det ingen som vet på förhand. 

Vi vet precis vad alla går igenom. 

Vi är flera stycken som ruvar nu. Vi letar symtom, skriver mer eller mindre utförligt om dem och hoppas alla att just de här symtomen är de som leder till ett plus på stickan.

Jag googlar inte men jag läser. Läser om er andra, om ni känner som jag. Är mina symtom den där (ö)kända mensvärken som inte är mensvärk? Jag har undvikit att sätta allt det här på pränt men nu - på ruvardag 9 - är det dags, för jag känner bara en sak.

Endometriosen.

En vecka som ruvare

Jag fattar inte att det är en vecka sedan återföringen. En vecka som ruvare. 

En vecka av fler och fler frågor. Ska det kännas så här? Varför känns det inte så? Vågar jag söka på ruvarsymtom?

Nej. 

Jo. 

Eller?

Utåt försöker jag ha en cool attityd till det hela. Inom mig blir kaoset mer uppenbart. Jag har svårt att fokusera, svårt att tänka klart. Alla tänkbara scenarion på hur ruvningen kommer att gå, blandas med hur pricken mår. 

Jag hoppas och ber att allt jag känner och inte känner är bra tecken. Försöker verkligen ta dag för dag - även om det är svårt - och fokusera på andra saker, än hur min kropp agerar. (Till exempel att mitt gips åker av på fredag - äntligen!)

Ni som gjort det här innan - har ni några bra tips på vad jag kan göra, för tänka på något helt annat?

För allt stöd!

Jag känner mig lite vidskeplig. Försöker undvika t-ordet.

Jag vill bara säga till alla er som skrivit så fina och stöttande kommentarer, att det betyder så mycket för mig. Så även om jag inte säger [ett ord på "t"] så ska ni veta hur mycket jag känner det!

Tacos!

Ruvardagar

Den här månaden kommer jag av naturliga skäl inte skriva om endometrios. Mitt liv har gått över till att räkna ruvardagar. 

Jag är i dag på ruvardag 3. Embryot bör ha fäst och börjat implantera sig i livmoderslemhinnan. Det är allt jag vet, inget mer. Jag, som googlar allt, har slutat googla. Jag vill inte läsa nåt relaterat till ivf. Det är en självförsvarsmekanism för att inte bli tokig.

Jag har förståelse för alla ruvare jag läst om - det är verkligen psykiskt påfrestande. Vi har ju sett pricken som bor där inne. Vi har redan en relation till den. Det är i allra högsta grad verkligt. 

Jag är ruvare!

Äntligen får jag säga de orden. Jag är ruvare.

Ivf-resan har ju varit en berg-och-dal-bana ända från start, men det är ingenting mot hur återföringen var. Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle vara så känslosamt. Så vackert. Så verkligt och samtidigt så otroligt overkligt. 

Minnen inför återföringen

Vi gör ivf på distans. Vi bor på ett patienthotell, precis som förra gången. Stället är fullt av minnen efter äggplocket.

• Samma restaurang där min mage svällde upp med varje tugga. 
• Samma lobby där jag svimmade efter middagen. 
• Samma stol vid receptionen där jag fick upp middagen i en spypåse.
• Samma korridor till rummet där jag rullades ut i rullstol, på väg till akuten.

Det är smått terapeutiskt att vi bor här igen. Jag vill skapa nya minnen. Bättre minnen. Fokusera på allt som är annorlunda. 

• Ett annat rum med ny vy utanför fönstret. 
• En annan årstid 
• En gipsad handled 
• Men framför allt: jag mår bättre!

Vi ska också skapa nya minnen på kliniken - idag ska vi göra vår första återföring. 

Saker som är svåra att göra med gipsad hand

(Gipsad högerhand för att vara petig)

Skriva med fel hand
Använda mobilen med fel hand
Borsta tänderna
Gå på toaletten
Tvätta händerna
Sminka sig
Klä på sig
Klä av sig
Stänga dragkedjor
Bära saker
Öppna burkar
Öppna flaskor
Duscha
Byta trosskydd
Använda en Lutinusstav

Tips och råd inför läkarbesöket

Du vet hur det känns.

Sakta men säkert räknas dagarna ner. Två veckor kvar. En vecka kvar. Fem dagar kvar. Om tre dagar, i övermorgon, imorgon. Om du är som mig så ökar nervositeten mer och mer ju närmare dagen D jag kommer. En nervositet som inte blir bättre när jag väl sitter i den där hemska gynstolen.

Att förbereda sig för ett läkarbesök är en lång process - i alla fall för mig. De gånger jag inte förberett mig, är de besök jag varit mest missnöjd med. Det är då jag till exempel glömt att ställa viktiga frågor på grund att jag varit så nervös. Ofta har det alltså inte berott på läkaren utan på mig själv.

Jag är mitt inne i den här processen nu. Om fyra dagar är det dags för återföringen och även om det kommer skilja sig mot ett vanligt läkarbesök, så är förberedelserna de samma.

Här är mina tips och råd för att få bukt med nervositeten.

Det är vår tur för återföring!

Den är bokad! Dagen för återföringen! 

Jag var på ultraljud igår för att mäta livmoderslemhinnan. Den var 12 fina millimeter och alldeles redo för att ta emot ett embryo. Äggstockarna var nedreglerade precis som de ska vara.

Imorgon ska jag börja med Lutinus, utöver Femanesten. På måndag - på måndag! - ska vi till vår ivf-klinik för att återföra ett av våra fyra fina embryon.

Äntligen! Åtta månader efter överstimuleringen är det äntligen vår tur!

Vad är en bra läkare?

Idag ska jag prata om läkare.

Är det ett ämne som alltid kommer upp bland endometriosdrabbade så är det läkare och deras bemötande. Historierna om okunniga, stressade, arroganta, ifrågasättande, dömande, icke-lyssnande, ovilliga, jag-tror-dig-inte-jag-vet-bäst läkare är tyvärr alldeles för många.

Endometrios Sverige är en ny, interaktiv blogg om endometrios. Charlotte och Natalie som driver den låter oss som lider av endo dela våra berättelser och erfarenheter. De första berättelserna handlade just om hur illa behandlade kvinnor blivit av vården. Alla kränkande kommentarer visar hur stor okunskapen om endometrios är och hur kvinnor med (mens)smärta inte tas på allvar. Det är inte konstigt att det i snitt tar åtta år innan en endometriosdiagnos kan ställas när ingen tror en.

Det finns verkligen rena stolpskott inom den svenska sjukvården, men det finns också riktigt fina guldkorn.

Jag är medveten om att jag hade tur. När jag väl sökte hjälp för mina smärtor gick det snabbt att få en diagnos. Jag är övertygad om att det berodde på att jag träffade på rätt läkare. Rätt läkare som såg att jag hade ont, som trodde mig och inte gav sig förrän han fick ett svar.

Bild: DarkoStojanovic/Pixaby; edit: Hedwig

Boktips: Släpp taget om smärtan

(Jag vill börja med att säga att jag på inget sätt är sponsrad att skriva det här inlägget. Jag skriver helt enkelt om en bok som jag gillar.)

Jag är den första att skriva under på att det inte är lätt att leva med smärta. Det påverkar alla områden av mitt liv. Min hälsa, mitt psyke, mitt jobb, mina relationer, vår väg till en familj, min ekonomi. Listan kan göras lång.

När jag pratade om The Spoon Theory i måndags, nämnde jag också i förbifarten att vi måste också lära oss att acceptera smärtan. Lättare sagt än gjort, men - nödvändigt.

Jag pratar mycket om acceptans med min kurator. Om att inte värdera mina tankar, inte döma dem och inte kriga mot dem. Det handlar inte om att ge upp, utan att helt "enkelt" låta tankarna komma och gå.

Jag har ett boktips om detta: Släpp taget om smärtan - ACT-metoden mot kronisk värk.

Bild: Wahlström och Widstrand

De första dagarna med Femanest

Det är nästan en vecka sedan jag började med Femanest, östrogenet. De första dagarna kändes inget speciellt och det jag kände kändes mer som inbillning. I helgen kom det första hugget och sen dess har kramperna blivit fler också. 

Det är inte inbillning längre. 

Kom överens med endometrios genom The Spoon Theory

(Jag har upptäckt en sak. Jag var beredd på att vardagen skulle bli svårare att klara endast med vänster hand. Jag var inte beredd på att det skulle bli svårare att tänka. Jag ska precisera mig: det är svårt att tänka när jag skriver med vänster hand (även på datorn). Det blev helt plötsligt mycket svårare att få ihop inlägg. Men jag gillar ju utmaningar!)

Häromdagen upptäckte jag bloggen Men du ser ju inte sjuk ut. En blogg om att leva med endometrios. En blogg där det (tyvärr) är lätt att känna igen sig. Denna dag handlade inlägget om en bra dag som slutade som en väldigt dålig dag.

Jag känner så igen mig, vilket jag också skrev i kommentarsfältet. De bra dagarna när viljan, orken och lusten äntligen sammanfaller, då jag vill göra allt som jag annars inte kan. För att få känna mig normal och för att få känna mig levande. Tyvärr resulterar det ofta på samma sätt. Endon ger igen och det slutar med värk. Det har hänt mig alltför många gånger.

Jag fick den här frågan tillbaka:

"Du som levt med besvär längre än vad jag gjort, brukar straffet komma som en käftsmäll såhär efter att jag gjort något roligt?"

Jag gav ett kortare svar där men frågan har hängt med mig. Dels handlar det om att lära sig kroppens begränsningar och dels handlar det om acceptera kroppens begränsningar. Det är stora frågor som jag fortfarande brottas med. Jag säger inte att jag vet allt - jag säger bara att endon påverkar mig lika mycket som för er andra. Jag letar, precis som ni, svar.

Svaret på:

• Kommer det alltid att vara så här?
• Hur ska jag någonsin lära mig att leva med ständig värk?
• Kommer endon alltid att straffa mig när jag gjort nåt roligt?

och

• Hur är det någonsin möjligt att komma överens med endometriosen?

När endometriosen har party – om rädslan att bli sämre

Det är med viss bävan jag tar den första hormontabletten. Sväljer den tillsammans med juice. Talar in ett memo på mobilen i min nya ”smärtdagbok” (jag kan ju inte skriva med den gipsade höger handen) att idag är första dagen för stimuleringen. Lägger också in en stående påminnelse på mobilen att jag ska ta två tabletter ikväll. Tar ett djupt andetag och så är vi igång.

Endometrios och ivf hör inte riktigt ihop. Det är starkare hormonförändringar än i naturliga cykler och jag "tål" ju inte ens de. Femanest är i stort sett rent östrogen och ska få min livmoderslemhinna att växa till sig. Med andra ord kommer min endometrios att ha party de kommande veckorna.

Jag säger det rakt ut: jag är rädd.

Rädslan att bli sämre. Bild: Volkan Olmez/Unsplash

Som jag skrev i måndags så räknar jag på nåt sätt alltid med bakslag. Jag vågar inte tro att medicinerna trycker tillbaka endometriosen så pass mycket att jag får en permanent förbättring. Jag har gång på gång fått bevisat för mig att alla behandlingar bara lägger endon i vila. Så fort jag är utan behandling eller inte har en tillräckligt stark behandling väcks endon till liv.

Jag accepterar det, men det betyder inte att jag inte är rädd. Särskilt inte efter en så pass bra period jag har haft och särskilt inte när jag göder endon med favoritfödan – rent östrogen.

En eftermiddag på akuten

- Varför händer allt dig?, frågar min syster och jag är benägen att hålla med henne. 

Det är nämligen så att igår halkade jag och drattade i backen. Jag tog emot mig med handen och det slutade inte bättre än med att jag fick tillbringa eftermiddagen på akuten.

Bruten handled. Höger hand (givetvis). Gips i fem veckor. 

Visst, det gör ont, men jag har upplevt mycket värre smärta av endometriosen. Jag har inte gråtit en tår åt det här - jag har skrattat åt att det är så jäkla ironiskt. Allt händer verkligen mig. Jag klarar liksom inte att göra en sak i taget - för givetvis kommer jag inte låta en sån "liten" sak som en bruten hand stå i vägen för vår återföring.

10 saker jag tänker på i en bra period

Imorgon är det tjugondag Knut, då det sista av julen städas ut. Jobbet är igång igen och vardagen har återgått till det normala. Julledigheten var efterlängtad och nödvändig och jag har haft möjlighet att fylla på mina energireserver lite. Jag är fortfarande trött men jag är gladare och lyckligare än jag varit på länge.

Hur konstigt det än låter, med tanke på hur enormt trött jag är, så har jag en bra period. Om jag bara utgår från värken så har jag en riktigt bra period. Den bästa jag har haft sedan förra sommaren faktiskt. Ett och ett halvt år sedan! Värken klarar jag att hantera utan tabletter.

Hörde ni det?

Utan tabletter! Jag klarar mig utan smärtstillande tabletter.

Tyvärr är det så att tröttheten hela tiden påminner mig om att jag inte är frisk. Trots det gläds jag över den här perioden. Jag jobbar. Jag lever.

Varje gång jag har en bra eller bättre period måste jag ibland nypa mig själv i armen, för att ta in hur bra jag har det. Samtidigt kräver en bra period ett annat förhållningssätt än om jag vore helt frisk.

Bild: Chris Sardegna/Unsplash, edit. Hedwig

Känslosamma mediciner

Idag hämtade jag ut alla mediciner inför återföringen (fet). Eller ja, i jämförelse med förra omgången så är det inte så många.

Bild: Hedwig

Dolt nummer

Displayen säger "Dolt nummer".

Mitt under lunchen med massor av folk runt omkring mig. Svarar och springer för att leta ett tyst rum där jag kan prata.

Jag måste ge en eloge till ivf-barnmorskan på andra sidan luren. Hon väntar tålmodigt tills jag hittar ett lugnt rum och är fortfarande lika go och trevlig när jag väl kan prata. Jag antar att hon är van. Även om vårt samtal bara kommer att handla om blodprover, så är det fortfarande inte ett samtal jag vill ha bland folk.

God fortsättning!

Jag satt länge och funderade på om jag skulle skriva en resumé över 2014 men insåg att jag inte ville. 

Jag mår så mycket bättre, än vad jag gjort det senaste ett och ett halvt året. Från oktober 2013 till januari 2014 låg jag inne fem gånger (förra nyåret väntade jag på min nästa mens och jag och min man firade utan alkohol, för att vara beredda på att åka upp till sjukhuset om värken eskalerade) och ytterligare fem gånger under juni och juli. Jag vet att det har hänt, men jag vill inte minnas mer än jag redan gör.

Jag vill se framåt. Ha förhoppning och ett öppet sinne. Ett lugnt sinne. 

Jag satt också länge och funderade på om jag skulle sätta ett nyårslöfte. Och där är jag i valet och kvalet. Samtidigt som jag tror på nyårslöftet att inte ha några nyårslöften, så vill jag ändå ha mål. Lagom "vida" mål som inte ställer för höga krav på mig själv. 

• Att sätta min och min mans hälsa i första rummet. 
• Att ta varje steg i ivf-processen men lugn och inte ligga för långt fram i tanken.
• Att göra saker jag tycker om och blir glad av.

Med dessa ord önskar jag er alla en riktigt god fortsättning på nya året!