Efter ett misslyckat ivf-försök finns bara ett ord kvar

[Sitter och stirrar på skärmen.]

[Stirrar ännu mer. Vet fortfarande inte hur jag ska börja.]

Negativt. Smärta. Sjukhus.

Ja, det är nog bara så det går att sammanfatta det här ivf-försöket.

Det gick åt skogen, igen.

Jag kom in i ett nytt smärtskov, igen.

Jag blev inlagd på sjukhuset, igen

Och igen.

[Börjar bli jäkligt less på att skriva såna här inlägg...]

Det är skit.

En seg stimulering

Jag har sprutat med Menopur i två och en halv vecka. Jag har varit på kontroller för att mäta livmoderslemhinnan fyra gånger - och ska på en femte undersökning nu på torsdag.

Jag är lättstimulerad, så läkarna tar det försiktigt, försiktigt nu när vi ska försöka få fram en mogen äggblåsa, i vårt försök att härma en naturlig ägglossning.

Det är en seg stimulering. Det går låååångsamt och jag är mer än måttligt less.

Nytt år, nya tag, nytt protokoll

Vi kickstartar året genom att kickstarta mina äggstockar. Efter ett års vila och ett års nedreglering är vi nu redo att göra en ny frysåterföring med vårt sista frysta embryo!

Eh...

Ja, det där lät ju käckt och förväntansfullt och positivt och som att det inte finns några bekymmer. Lätt som en plätt. Lite hormoner och så in med embryot och så nio månader senare... Riktigt så är det inte.

Det har tagit tid att både kroppsligt och mentalt förbereda sig för en ny behandling. Det skar till i hjärtat när jag insåg att 2015 innebar tre fet-behandlingar, två missfall och tre skrapningar. Fan alltså. Det är inte lätt att gå igenom. Det är inte så konstigt att vi inte orkade med något försök under 2016. Både jag och min man behövde tiden för bearbetning och läkning.

Men vi är på väg, vi är igång med en ny frysbehandling och ett nytt stimuleringsprotokoll.

Fem månader senare...

Det är som att öppna dörren till ett hus som varit tillbommat under lång tid. Dammet ligger som en matta över alla ytor. Luften står still och luktar ovädrat. Allt ser precis likadant ut som det alltid gjort. Och ändå inte.

Precis så känns det att kliva in i det här digitala rummet. Lite nostalgiskt, lite dammigt och ovädrat. Men öppnar jag fönstren släpper jag in både solsken och frisk luft. En chans att städa upp och börja om på nytt. Eller åtminstone bygga vidare på det som har varit.

Jag ska sluta vara så poetisk nu, ta tjuren vid hornen (jag är ju ändå en oxe!) och istället våga berätta om vad som hände där i december. Egentligen handlar det inte om att våga berätta, som att orka berätta. Det är långt och det tar sin tid.

MA - ett jävla sätt att avsluta året

Nu är det officiellt - 2015 blev ett jävla pissår.

Jag är arg och ledsen och alla mina känslor ligger utanpå kroppen. Jag känner mig sviken av min kropp och hoppet ligger just nu nere i tusen små vassa skärvor. 

Jag var på ultraljud idag.

MA - missed abortion, fördröjt missfall. 

Igen. 

Ett plus!

Ett tydligt starkt blått streck. Utan tvekan gravid. Det är knappt så att jag kan tro det. Jag är gravid igen!

Vi tjuvtestade för en vecka sedan. Jag hade inga känningar alls förutom att endometriosen levde rövare med mig. Från att ha återhämtat mig helt ok efter menserna i september, hade jag så ont att jag blev sängliggande. Jag ville inte vänta längre då. Skulle jag få mens så ville jag veta det. Och så fanns där ett tydligt plus...

Idag hade officiell testdag och pluset finns fortfarande kvar. Helt ofattbart.

Bild: Hedwig

Ruvare för tredje gången

Idag är jag på ruvardag 7. Det är en vecka sedan vi var på vår ivf-klinik och gjorde en ny frysåterföring, den tredje i ordningen. Den här gången är det en knopp jag har i livmodern. Embryot (det finaste för dagen, sa embryologen!) hade börjat kläckas och en knopp av celler hade börjat titta ut. Läkarens kommentar var: "Det här embryot vill inget annat än att fästa!".

Det känns mycket bättre än förra ruvningen och jag vågar faktiskt hoppas. Lite grand. Alla "symtom" jag känner försöker jag vända till något positivt: det är bra värk, det är bra hugg, det är bra trötthet. Ett slags mantra som vänder alla mina katastroftankar till något positivt, som kan hjälpa den lilla knoppen i magen.

Uppdatering efter ett jätteminus

Jösses, vad länge sen det var jag skrev något. Och vad mycket som har hänt däremellan.

Som ni kanske förstår av rubriken så gick frysförsöket i augusti åt skogen. Vi hade testdag första september och teststickan var så blank som den bara kunde bli. Ni vet de där spökstreckstrådarna på FamiljeLiv? Där teststickor jämförs till all oändlighet huruvida det kanske, kanske, möjligtvis finns en svag skugga av ett streck på stickan? Jag tittade på min sticka och såg att det inte ens var lönt att försöka urskilja något streck. Bara ett jätteminus.

Dags igen för frysåterföring

Så var semestern snart slut. Trots brist på sol och värme, och mindre brist på blåst och regn, så har jag haft det riktigt, riktigt bra. 

Jag hade två mål i sommar: 1) att ta det lugnt och vila och 2) att göra sånt som är roligt och som jag mår bra av. Jag har mått bättre än vad jag gjort de senaste två åren. 

Nedregleringen har fungerat så bra att jag har haft dagar då jag varit nästintill smärtfri. 

Smärtfri.

Det är ett ord som inte ens existerat i mitt ordförråd på två år. Jag har fått en paus som har varit mer än välbehövlig. Jag har fått distans till allt som hände i våras och har fått chans att läka - både kroppsligt och mentalt.

Redo att kliva ut ur bubblan

För första gången på två månader känner jag… (Behov? Ork? Lust…? Ja, nånting i alla fall.) … att skriva igen. Efter missfallet och skrapningarna tog allt slut. Glädjen, orken och det som driver mig framåt – det som är jag – försvann. Pust väck.

Det enda jag hade som mål (eller önskan kanske jag ska säga) var att inte bli totalt emotionellt uppäten, av allt som hänt sedan januari. Tro mig, det hade varit mycket lättare att ge mig själv hän till alla mörka tankar som finns och bara falla.

Men det vill jag inte.

Istället har jag, tillsammans med min fantastiska kurator, försökt fokusera på att leva här och nu. Att inte fastna i att älta det som har hänt eller fastna i oro över framtiden.

Skrapning med komplikationer

Ja, vad ska jag säga? 

Vad ska jag svara alla som tittar oroligt på mig, som tycker synd om mig, som tycker att jag går igenom för mycket, som tycker att jag har otur, som tycker att allt händer mig?

Jag avskyr när folk tycker synd om mig. Det får mig att känna mig svag. Samtidigt förstår jag mer än väl varför de tycker synd om mig och varför de reagerar som de gör. Det finns inga andra ord helt enkelt. Hade jag sett mig själv utifrån hade jag nog reagerat på samma sätt, för i grund och botten är ju alla tycka-synd-om-reaktioner omtanke. Det fattar till och med jag.

Skillnaden är att när all skit och djävulskap händer mig själv, går jag in i nåt slags "attackläge". Hur hanterar jag det här, vad behövs göras, vad ska jag tänka på? Handling och beredskap - allt för att inte gå under.

Som ni kanske förstår så har jag ett par tuffa dagar bakom mig. Det är mycket som hänt och inläggets längd är därefter.

I torsdags skrevs jag in på dagkirurgin för skrapning.

Rörd och lugn

Först av allt vill jag tacka så otroligt mycket för alla fina kommentarer! När jag började blogga, för drygt ett år sedan, hade jag aldrig kunnat ana vilket stöd en blogg kunde ge. 

Det vet jag nu. 

Från djupet av mitt hjärta vill jag säga hur mycket det betyder. Ni skulle bara veta hur tårarna har flödat när jag läst kommentarerna! Jag har tyvärr inte orkat svara på dem. Helst av allt skulle jag vilja ge var och en en stor kram, men det går ju inte riktigt... 

Så - TACK!

För det andra tänkte jag uppdatera er lite om vad som händer nu.

Fördröjt missfall

Det är med många djupa andetag jag tar mig mod att gå in här på bloggen. Det här är ett viktigt inlägg jag måste skriva - samtidigt som mitt inre gör kraftigt motstånd. Det har tagit mig många dagar att försöka hitta rätt ord.

Vi var på ett nytt ultraljud i måndags.

Jag tänker inte ljuga, inte hålla er på halster. Det är ett tungt, ärligt inlägg med mycket tårar. Så orkar du inte läsa det är det helt ok.

Jag väntar inte längre tvillingar. Jag är inte längre gravid.

Ett omtumlande ultraljud

Idag var en nervös dag. Idag var det dags för vårt ultraljud, för att se hur det stod till med pricken. 

Behöver jag säga att jag var nervös? Ännu mer illamående, en stadig klump i magen och mardrömmar. Ändå var jag på något sätt lugn. Idag skulle vi få svar - vilket det än blev. Jag hade målat upp alla tänkbara scenarion i huvudet. 

Men det vara bara lägga sig i stolen för mitt hundrafemtielfte vaginala ultraljud.

Först är läkaren och ST-läkaren tysta.

Illa, jag mår illa

Jag har insett något. Graviditeter skönmålas. De beskrivs med rosaglittrande skimmer och glädjen vet inga gränser. Du kan leva ditt liv som vanligt - du råkar bara vara gravid.

Jo, glädjen är stor. Men gränser har den. Framför allt vid toalettstolen.

Graviditetssymtom

Jag måste börja med att säga TACK, TACK, TACK!, för alla fina kommentarer jag fått efter gravidbeskedet! Ni anar verkligen inte hur mycket det betyder. 

Särskilt nu när illamåendet börjar blir mer och mer påtagligt. Jag mår illa samtidigt som magen skriker efter mat, en känsla jag aldrig tidigare upplevt. Men under de här omständigheterna har jag inga större problem att acceptera det.

Den officiella testdagen

Jag vet att ni är många som undrat hur det gått. Om vi tjuvtestade och hur svaret blev. Positivt? Negativt?

Ja, vi tjuvtestade för en vecka sedan.

Både jag och min man kände att vi behövde smälta svaret, innan vi gick ut med det. Så vi kom överens om att inte säga något förrän idag - på den officiella testdagen.

Det blev ett plus! 

För första gången någonsin fick vi ett positivt graviditetstest! Ett otvetydigt, starkt plus.

Symtom på vad?

Det är något speciellt med ivf-gemenskapen på nätet. Alla vi som kämpar, utsätter våra kroppar för jobbiga horomonbehandlingar, vi som räkar dagar av alla de slag till oändlighet. Cykeldagar, ägglossningsdagar, spraydagar, sprutdagar, ruvardagar, testdagar.

Vi sitter alla i samma slags båt, även om den kan se olika ut. Vi möter olika vindbyar i samma storm. Inte sällan är vi flera stycken som har samma avresedag - men hur lång vår resa blir är det ingen som vet på förhand. 

Vi vet precis vad alla går igenom. 

Vi är flera stycken som ruvar nu. Vi letar symtom, skriver mer eller mindre utförligt om dem och hoppas alla att just de här symtomen är de som leder till ett plus på stickan.

Jag googlar inte men jag läser. Läser om er andra, om ni känner som jag. Är mina symtom den där (ö)kända mensvärken som inte är mensvärk? Jag har undvikit att sätta allt det här på pränt men nu - på ruvardag 9 - är det dags, för jag känner bara en sak.

Endometriosen.

För allt stöd!

Jag känner mig lite vidskeplig. Försöker undvika t-ordet.

Jag vill bara säga till alla er som skrivit så fina och stöttande kommentarer, att det betyder så mycket för mig. Så även om jag inte säger [ett ord på "t"] så ska ni veta hur mycket jag känner det!

Tacos!

Ruvardagar

Den här månaden kommer jag av naturliga skäl inte skriva om endometrios. Mitt liv har gått över till att räkna ruvardagar. 

Jag är i dag på ruvardag 3. Embryot bör ha fäst och börjat implantera sig i livmoderslemhinnan. Det är allt jag vet, inget mer. Jag, som googlar allt, har slutat googla. Jag vill inte läsa nåt relaterat till ivf. Det är en självförsvarsmekanism för att inte bli tokig.

Jag har förståelse för alla ruvare jag läst om - det är verkligen psykiskt påfrestande. Vi har ju sett pricken som bor där inne. Vi har redan en relation till den. Det är i allra högsta grad verkligt.