Den officiella testdagen

Jag vet att ni är många som undrat hur det gått. Om vi tjuvtestade och hur svaret blev. Positivt? Negativt?

Ja, vi tjuvtestade för en vecka sedan.

Både jag och min man kände att vi behövde smälta svaret, innan vi gick ut med det. Så vi kom överens om att inte säga något förrän idag - på den officiella testdagen.

Det blev ett plus! 

För första gången någonsin fick vi ett positivt graviditetstest! Ett otvetydigt, starkt plus.

Chocken går inte att beskriva. Jag tog testet och var mer eller mindre övertygad om att det skulle vara negativt. Jag hade inte känt någonting, förutom endometriossmärtorna. Det kändes precis som när mensen är på väg. Men där var det. Ett blått plus.

Och så nästa tanke: Pricken lever! I min livmoder! Helt overkligt.

Under veckan som gått har jag fått lite fler graviditetssymtom. Smärtorna i buken finns kvar. Brösten har börjat ömma och spänna (växa?). Jag måste kissa oftare. Jag har inte mått illa, bara känt ett "obehag" efter jag ätit. Däremot har jag fått ökad aptit. Jag har alltid varit liten och späd och haft svårt att gå upp i vikt. Så jag äter av all hjärtans lust. Några extra kilon är bara bra.

Det har varit en härlig, lycklig bubbla vi levt i. Gjord av rosa fluff.

Men den är skör. Det insåg vi igår.

När jag gick upp för att ta mina morgonhoromer igår morse, insåg jag att jag hade glömt att ta Lutinus kvällen innan. Hjärtat stannade och den rosa bubblan sprack som en såpbubbla. Inte blev det bättre av att brösten slutat ömma.

Bipacksedeln gav inte mycket till svar. "Ta dosen så snart du kommer ihåg det och fortsätt därefter som tidigare. Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos." Jag kom ju på det när jag tog morgondosen, så att ta kvällsdosen då hade ju inneburit att jag skulle ta dubbeldos. Vilket jag uppenbarligen inte skulle göra.

Efter en halvtimmes paniksökande på Google (nä, det var inte en bra idé; rekommenderas inte) samlade jag tankarna och ringde 1177. Sköterskan var underbar och ringde gynjouren på det sjukhus där vi gör ivf:en. Efter fem minuter ringde hon tillbaka med beskedet: "Det är lugnt, men ta tabletten nu".

Resten av dagen tillbringade jag i en helt annan typ av bubbla. En mörk, ledsen bubbla med massa jobbiga tankar.

Idag var det så dags för den officiella testdagen. Jag var precis lika nervös som förra måndagen. För ett negativt test. För ett svagare test.

Efter tre långa minuter fick vi ytterligare ett plus! Ett starkare plus!

Jag är gravid!

Äntligen får jag säga de orden: jag är gravid! Och pricken lever!

Jag fick ringa vår ivf-klinik och meddela om ett positivt resultat. Boka in ultraljud på mitt hemsjukhus om tre veckor. Jag berättade också om helgen och fick lugnande besked. Det är ingen fara om en tablett blir sen. Lutinusen är till för att bibehålla livmoderslemhinnan tjock och den krymper inte på en tablett. Då lättade mitt tryck över bröstet på riktigt.

Jag har verkligen försökt att ta dag för dag under den här resan. Det blev så mycket, mycket svårare efter pluset på stickan. 

Plötsligt far tankarna iväg all världens väg om graviditet, förlossning, barn, kläder, ultraljud, barnvagnar, att få vara gravid samtidigt som våra närmaste vänner, vad som händer om handen fortfarande inte fungerar när barnet kommer, om allt dåligt som kan hända och allt - allt - däremellan. Jag antar att det är naturligt.

Men jag tänker njuta. För första gången någonsin är jag gravid!

Jag är gravid! Bild: Hedwig