Inlagd igen för... ägglossning?

Inte hade jag kunnat ana att dagen skulle sluta på sjukhus.

Jag vaknar av värken. Ilande, skärande och skarp. Det gör ont att röra mig, det är svårt att gå upprätt och att gå på toaletten är en pärs. 

Jag tar mig till soffan, som jag alltid gör i dessa lägen, och installerar mig med värmedynan på magen. Att termometern visar 20 grader redan kl. 8 försöker jag ignorera.

Jag försöker ignorera smärtan också - och till min förvåning så lyckas det! ... fram till att jag rör mig en millimeter. Då känns det som om mina äggstockar ska explodera.

Jäkla endo... att göra så här ont när mensen inte ens kommit igån... Vänta nu. 

Jag känner igen den här smärtan. Det här är exakt samma smärta som vid överstimuleringen. Hur är det möjligt? Jag ska ju bli nedreglerad nu.

Efter värktabletter och fler försök att ignorera värken, är det bara att svälja envisheten och ringa gyn. 

När vädret är som allra finast, sitter jag och min man i ett kokhett undersökningsrum. Rullstolen som han rullat dit mig i står i ett hörn. I ett annat sitter två läkare, som båda gjort varsitt vaginalt ultraljud, och förstår att jag har ont. 

Däremot begriper de inte riktigt varför. Mina (fortfarande) något förstorade äggstockar och vätska i buken har de sett, men det här kan ju inte vara överstimulering.

Inlagd blir jag i alla fall. Och smärtlindrad - så gott det nu går.

Väl uppe på avdelningen kommer nästa läkare - en mer erfaren läkare - som också vill göra ett ultraljud. Hon begriper inte riktigt heller mina symtom. Vätska gör ju ont, men det här kan inte bero på överstimulering. 

Så vad är felet? 

Trots mina exploderande äggstockar, så säger hon att mina smärtor kan komma av något helt annat. Men hon har en rynka mellan ögonen, när hon tittar på ultraljudsbilderna, så hon kallar in min läkare. Min läkare som i "min ordinarie läkare". Hon som kan mig. Förstå vilket flax jag har - akut, mitt i julivärmen.

Hon vill också göra ett ultraljud, mitt fjärde för eftermiddagen. 

Hon ser mina förstorade äggstockar, vätskan i buken och hör mina symtom. Hon berättar att det kan ta upp till tre månader innan svullnaden i äggstockarna lägger sig. Det finns däremot ingen vätska kvar i dem, så det här är inte överstimulering.

"Det är ägglossning."

Eh, va?

"Du har haft en naturlig ägglossning och då har vätska och blod kommit ut i buken. Det är det som gör ont." 

Inte vet jag om det beror på att jag fortfarande har förstorade äggstockar. Inte vet jag om det är endon som nu tagit smärtan till nästa nivå. Det enda jag vet är att min kropp beslutat sig för att ta varenda, tänkbara, vändning den kan, på min väg mot ett barn.

Så här ligger jag - igen - hög på smärtstillande.

Ligger jag helt stilla känns nästan inte värken. Så fort jag rör en millimeter sprängs mina äggstockar och min buk i bitar. Sköterskorna och barnmorskorna känner inte längre igen mig - de känner mig. De vinkar när jag kommer upp på avdelningen.

Jag har alltså blivit inlagd för ägglossningssmärtor. Djävulska ägglossningssmärtor, som gör lika ont som min överstimulering. 

Heja mig.