En sommarkväll i juli på sjukhuset

Fönstret står på vid gavel och utanför hörs tornseglarnas entoniga, gälla skrik. Om jag blundar och föreställer mig att ventilationsfläkten på sjukhustaket istället låter som en höfläkt, är det nästan som om jag är på landet.

Jag tar en dusch och låter håret torka i korsdraget från fönstret. Om jag kisar och föreställer mig att handdukarna hänger i ett träd istället för på en stol, är det nästan som om jag tagit ett kvällsdopp.

Tankens kraft är stor. För ett ögonblick ligger jag inte på sjukhus, utan njuter av värmeböljan som alla andra. 

Tyvärr är det inte mycket som behövs för att ta mig tillbaka till verkligheten. 

Ett skarpt hugg i buken, känslan av yrsel av värktabletterna, den fruktansvärda värmen inne på mitt rum - för att någon byråkrat (i ett svalt luftigt kontor) räknade och insåg att sjukhuset sparar pengar på att stänga av luftkonditioneringen, när SMHI varnar för 30-gradig värme i mer än fem dagar - eller att jag helt enkelt öppnar ögonen och ser var jag är.

Jag blundar igen, men den här gången är det inte lika lätt att drömma sig bort till landet. Istället kommer ett annat "sommarminne". Jag har under dagen blivit stucken av vad som känns som 100 getingar.

I ett försök att smärtlindra mig utan beroendeframkallande mediciner, kom jag och läkaren överens om att prova sterila kvaddlar. Det innebär att sterilt vatten sprutas in under huden. Metoden brukar användas under förlossningar, har inga biverkningar och har god smärtlindring om kvaddlarna läggs rätt. Det finns ett problem - de gör förbannat ont att få.

Läkaren stod på min vänstra sida och en barnmorska på min högra, båda utrustade med varsin spruta, redo att lägga sex kvaddlar på min buk - samtidigt. En annan barnmorska tog ett stadigt tag om min hand. På "ett, två, tre" började de spruta in vätskan i snabb takt.

Det hela var över på 20 sekunder. 

20 sekunder av 100 getingstick (för det var så det kändes när de sprutade in vätskan). 

20 sekunder då jag grät och skrek av smärta och bad att de ska sluta.

20 sekunder som gjorde mig totalt matt resten av dagen.

Jag blundar igen. Försöker lyssna efter höfläkten och känna doften av sjötvättat hår.

Tänker på kvaddlarna som tillsammans med akupunkturnålar, gjorde att jag kunde vara utan tabletter i åtta timmar. Tänker på en av sköterskorna som jobbar kväll, som verkligen ryser så fort hon hör orden "sterila kvaddlar".

Natten går på och en av barnmorskorna tar sig tid att sitta vid mitt vidöppna fönster och lyssna när jag berättar om min dag. Julinatten blir långsmat mörkare. 

Om jag låter tanken fara fritt är det nästan som om vi sitter ute och tittar på solnedgången. 

Idag blev jag äntligen utskriven. De sterila kvaddlarna och akupunkturen igår samt ordentlig smärtlindring inatt, gjorde att vi fick kontroll på smärtan. Det gör fortfarande ont, men den är inte värre än att jag kan hantera den själv hemma.

Det varma vädret håller i sig, vilket betyder att även jag kommer kunna ta del av värmen. Borta från sjukhuset behöver jag inte föreställa mig sommaren, utan kan njuta av den som alla andra.