söndag 8 juni 2014

Inlagd för vätska i lungorna

Följetongen med överstimuleringen fortsätter. Jag har legat inne igen.

Igår blev min hosta sämre och den började gå djupare. Lungröntgen i torsdags visade att jag hade ganska mycket vätska i lungorna, så när jag kom in igår på en extra kontroll beslutade läkarna att de skulle försöka tömma ut vätskan. 

Det vill säga sticka in en nål mellan revbenen, in i lungsäcken och därefter tömma.

Inte bekvämt.


En lungläkare gjorde ett ultraljud, där han tydligt kunde se hur vätskan gör att lungan trycks ihop. Det är med andra ord inte konstigt att jag har hosta och inte kan andas ordentligt.

Han la en lokalbedövning mellan revbenen, medan han förklarade att när han skulle göra tömningen var det mycket viktigt att jag satt helt stilla. Givetvis hoppade jag högt av bedövningssprutan.

Bara att han höll på vid lungan gjorde att jag började hosta mer. Jag fick en konstig smak i munnen. Jag skulle just till att fråga om det kunde vara en biverkning av sprutan, när jag fick en stor hostattack med mycket slem.

Helt plötsligt såg jag blod på mitt finger. 

Först fattade jag inte vad det var jag såg. Sen kopplade jag att smaken i munnen givetvis var blodsmak och det klickade...

"Jag hostar blod", sa jag till läkaren.

Han avbröt proceduren på en gång. Han förklarade att jag antagligen hostat så mycket, att slemhinnorna i luftröret börjat blöda och vi inte skulle påfresta min kropp mer. Istället skickade han en remiss till en ny lungröntgen för att se om vätskan ökat eller minskat. Jag blev samtidigt inlagd för observation.

Jag fortsatte att hosta upp blodblandat slem under eftermiddagen. Till slut fick jag vanlig, hederlig hostmedicin, för att både jag och mina stackars slemhinnor skulle få vila. Sent på eftermiddagen fick jag äntligen tid hos röntgen, men givetvis kom inte svaret förrän nu på morgonen. 

Vätskan har minskat och de avstår från att tömma lungorna!

Kroppen får ta hand om vätskan på egen hand. Det tar något längre tid men det är det värt. Jag har fått hostmedicin som hjälper och har inte hostat blod sen igår eftermiddag. Alla värden är fina och trots att jag fortfarande har tungt att andas, så har jag en syreupptagning på 100% i blodet.

Med andra ord - jag är utskriven!

Och vad bottnar allt det här i? Jo, överstimuleringen. Otvetydigt. 

Återigen är jag så tacksam att det inte blev en återföring. Jag vågar och vill inte tänka på hur jag mått om den här, redan ganska kraftiga, överstimuleringen blivit värre.

Nu kan det bara bli bättre. Nu ska jag ägna sjukskrivningen och kommande semester åt att bli frisk och stark igen. Jag ska bara gå igenom en mens först... men det är ett eget kapitel.

Läs början:
Med risk för överstimulering
Äggplock och överstimulering
En inställd återföring...
Överstimuleringens fortsättning


2 kommentarer:

  1. Stackars dig gumman! Hoppas att du snart blir bättre! Krya på dig! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag mår bättre bara av att äntligen vara hemma.
      Kram
      /Hedwig

      Radera

Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.

Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com