Det känns som om någon kört över mig med en ångvält. Kroppen är tillplattad och huvudet känns som en enda sörja. Kroppen har fått gå igenom mycket under den senaste månaden. Det känns.
Jag hade tänkt mig en roligare midsommar. Förutom ett uruselt väder, bestämde sig endometriosen för att göra det mesta av smärtskovet. Värken peakde vid ett flertal tillfällen. Jag borde egentligen åkt in till sjukhuset - det enda som hindrade mig var att det var midsommar. Det är alltid mycket jobbigare att ligga på sjukhus under storhelger. Oavsett väder.
Jag kämpade istället mot värken hemma, liggande i fosterställning, med en orolig man och familj runt omkring mig. Vet inte om jag är stolt eller inte för att jag klarade det.
"This too shall pass" och det gjorde det.
I söndags orkade jag vara ute bland folk, ta på mig riktiga kläder (det vill säga inte mysbyxor eller träningsbyxor, som jag gått runt i sedan äggplocket) och på kvällen låg jag inte i fosterställning.
Det är nu jag känner vad kroppen gått igenom den senaste månaden. Kroppen orkar ingenting och huvudet klarar inte av att tänka en tanke klart. Jag klarar inte press eller stress, jag klarar inte av att ta beslut eller göra upp planer. Jag är totalt utmattad.
Kroppen har utsatts för mycket stress - kroppslig stress. Det är inte så konstigt att jag mår som jag gör. Lyckligtvis har jag en lång semester och tid för återhämtning. Jag har många verktyg för att hitta lugn och finna energi igen. Det kommer bara att ta tid.
Just nu behöver jag bara få vara där jag är - just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.
Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com