torsdag 20 oktober 2016

Den allra svartaste sidan av barnlösheten

Vi har nu försökt få barn i tre år. Tre år av förhoppningar, lycka, bakslag och oändlig sorg. En sorg som inte får tid eller möjlighet att läka. Ett sår som gång på gång på gång rivs upp och blöder med samma intensitet som när det uppstod.

Det började som ett obehag, som när du vet att skorna skaver men du bär dem ändå – för de är ju såå snygga. Du skakar på huvudet när blåsan på hälen kommer, men på med ett plåster och på med skorna igen – du behöver bara gå in dem.

Bara det att dessa skor kommer alltid att skava, hur mycket du än går i dem. Till slut har blåsan blivit ett öppet och infekterat sår. Nu hjälper det inte vilka skor du än har på dig – vad du än har på foten skaver.

Så här känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så fort du ser ett litet barn, så fort du ser någon som är gravid, så fort du hör om ett gravidbesked. Och du kan inte gå någonstans – någonsin – utan att såret rivs upp.

Bild: Milada Vigerova/Unsplash.com; edit, Hedwig

torsdag 13 oktober 2016

Sura biverkningar

Begrunda detta:

Jag har en kronisk sjukdom. En sjukdom som tvingar mig att gå på starka hormoner och starka smärtmediciner. Alla mediciner ger mig otaliga biverkningar. För att råda bot på det får jag fler mediciner mot biverkningarna.

Eller mediciner mot medicinerna om man så vill.

En av de vanligaste smärtmedicinerna är NSAID-läkemedel (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel), t ex ibuprofen, diklofenak, naproxen, acetysalicylsyra och ketoprofen. De funkar alldeles utmärkt mot inflammation.

De funkar däremot mindre bra mot att bibehålla en hälsosam magslemhinna. Riktigt dåligt faktiskt. Om du vill må bra i magen ska du definitivt inte ta NSAID-tabletter under en längre tid. (Säger personen som nu haft mer eller mindre kronisk värk i drygt fem år.) Magkatarr och magsår är inte ovanligt vid lång användning. Och första varningstecknet?

Sura, sura uppstötningar.

måndag 4 juli 2016

Nationella riktlinjer för endometrios – Äntligen!

Det är smått motsägelsefullt. Jag har en blogg om endometrios, där jag vill föra fram hur det är att leva med endo och göra sjukdomen mer uppmärksammad. I det ingår det att hålla sig lite á jour med vad som händer i endometriosvärlden och skriva om det. Att vara aktuell och ge svar på tal i realtid. Det är ju lite det som är vitsen med att ha en blogg.

När regeringen gav i uppdrag till Socialstyrelsen om att ta fram nationella riktlinjer för endometriosvården i Sverige – den största nyheten i Endo-Sveriges historia – vad händer då på min blogg?

Ingenting. Dött. Total tystnad. Som om den nyheten vore en fis i rymden.

Det har förstås att göra med att när detta beslut togs, 4 februari 2016, så var jag inte i mentalt tillstånd att ta mig ut på bloggen och än mindre att orka hänga med i nyhetsrapporteringen. Det var min man som berättade vad som hade hänt för mig. Så mycket för att vara aktuell och ha svar på tal.

Självklart har detta inte gått förbi mig – så bortkopplad har jag inte varit. Men jag har varit för trött för att orka reagera. Dagen efter att beslutet togs fick jag faktiskt ett mail från Sveriges Radio, som ville intervjua mig och höra mina åsikter. Tyvärr kunde jag inte svara på jobbet och eftersom allt går fort i media så föll turen på någon annan. Och kanske lika bra det med tanke på hur jag mådde.

Men bak i huvudet har frågan malt: vad skulle jag ha sagt?

söndag 22 maj 2016

Jag i Veckorevyn

Det här är på ett sätt lite "old news", men det är för stort för att jag inte ska ta upp det.

I början av maj fick jag ett mail från Veckorevyn. De frågade om de fick lägga upp mitt inlägg "Vad du INTE ska säga till någon med endometrios" på deras hemsida. Det kunde jag ju givetvis inte säga nej till (läs: hoppade runt av glädje och kunde inte sluta skratta, samtidigt som jag ringde min man och mamma och skrek: "De vill länka till min blogg från Veckorevyn! De vill länka till min blogg från Veckorevyn!").

Så nu har jag blivit publicerad på Veckorevyn! Så jäkla stolt!


fredag 20 maj 2016

Fem månader senare...

Det är som att öppna dörren till ett hus som varit tillbommat under lång tid. Dammet ligger som en matta över alla ytor. Luften står still och luktar ovädrat. Allt ser precis likadant ut som det alltid gjort. Och ändå inte.

Precis så känns det att kliva in i det här digitala rummet. Lite nostalgiskt, lite dammigt och ovädrat. Men öppnar jag fönstren släpper jag in både solsken och frisk luft. En chans att städa upp och börja om på nytt. Eller åtminstone bygga vidare på det som har varit.

Jag ska sluta vara så poetisk nu, ta tjuren vid hornen (jag är ju ändå en oxe!) och istället våga berätta om vad som hände där i december. Egentligen handlar det inte om att våga berätta, som att orka berätta. Det är långt och det tar sin tid.

torsdag 17 december 2015

MA - ett jävla sätt att avsluta året

Nu är det officiellt - 2015 blev ett jävla pissår.

Jag är arg och ledsen och alla mina känslor ligger utanpå kroppen. Jag känner mig sviken av min kropp och hoppet ligger just nu nere i tusen små vassa skärvor. 

Jag var på ultraljud idag.

MA - missed abortion, fördröjt missfall. 

Igen. 

onsdag 18 november 2015

Ett plus!

Ett tydligt starkt blått streck. Utan tvekan gravid. Det är knappt så att jag kan tro det. Jag är gravid igen!

Vi tjuvtestade för en vecka sedan. Jag hade inga känningar alls förutom att endometriosen levde rövare med mig. Från att ha återhämtat mig helt ok efter menserna i september, hade jag så ont att jag blev sängliggande. Jag ville inte vänta längre då. Skulle jag få mens så ville jag veta det. Och så fanns där ett tydligt plus...

Idag hade officiell testdag och pluset finns fortfarande kvar. Helt ofattbart.

Bild: Hedwig

onsdag 4 november 2015

Ruvare för tredje gången

Idag är jag på ruvardag 7. Det är en vecka sedan vi var på vår ivf-klinik och gjorde en ny frysåterföring, den tredje i ordningen. Den här gången är det en knopp jag har i livmodern. Embryot (det finaste för dagen, sa embryologen!) hade börjat kläckas och en knopp av celler hade börjat titta ut. Läkarens kommentar var: "Det här embryot vill inget annat än att fästa!".

Det känns mycket bättre än förra ruvningen och jag vågar faktiskt hoppas. Lite grand. Alla "symtom" jag känner försöker jag vända till något positivt: det är bra värk, det är bra hugg, det är bra trötthet. Ett slags mantra som vänder alla mina katastroftankar till något positivt, som kan hjälpa den lilla knoppen i magen.

onsdag 7 oktober 2015

Uppdatering efter ett jätteminus

Jösses, vad länge sen det var jag skrev något. Och vad mycket som har hänt däremellan.

Som ni kanske förstår av rubriken så gick frysförsöket i augusti åt skogen. Vi hade testdag första september och teststickan var så blank som den bara kunde bli. Ni vet de där spökstreckstrådarna på FamiljeLiv? Där teststickor jämförs till all oändlighet huruvida det kanske, kanske, möjligtvis finns en svag skugga av ett streck på stickan? Jag tittade på min sticka och såg att det inte ens var lönt att försöka urskilja något streck. Bara ett jätteminus.

måndag 10 augusti 2015

Dags igen för frysåterföring

Så var semestern snart slut. Trots brist på sol och värme, och mindre brist på blåst och regn, så har jag haft det riktigt, riktigt bra. 

Jag hade två mål i sommar: 1) att ta det lugnt och vila och 2) att göra sånt som är roligt och som jag mår bra av. Jag har mått bättre än vad jag gjort de senaste två åren

Nedregleringen har fungerat så bra att jag har haft dagar då jag varit nästintill smärtfri. 

Smärtfri.

Det är ett ord som inte ens existerat i mitt ordförråd på två år. Jag har fått en paus som har varit mer än välbehövlig. Jag har fått distans till allt som hände i våras och har fått chans att läka - både kroppsligt och mentalt.

måndag 8 juni 2015

Redo att kliva ut ur bubblan

För första gången på två månader känner jag… (Behov? Ork? Lust…? Ja, nånting i alla fall.) … att skriva igen. Efter missfallet och skrapningarna tog allt slut. Glädjen, orken och det som driver mig framåt – det som är jag – försvann. Pust väck.

Det enda jag hade som mål (eller önskan kanske jag ska säga) var att inte bli totalt emotionellt uppäten, av allt som hänt sedan januari. Tro mig, det hade varit mycket lättare att ge mig själv hän till alla mörka tankar som finns och bara falla.

Men det vill jag inte.

Istället har jag, tillsammans med min fantastiska kurator, försökt fokusera på att leva här och nu. Att inte fastna i att älta det som har hänt eller fastna i oro över framtiden.

måndag 13 april 2015

Skrapning med komplikationer

Ja, vad ska jag säga? 

Vad ska jag svara alla som tittar oroligt på mig, som tycker synd om mig, som tycker att jag går igenom för mycket, som tycker att jag har otur, som tycker att allt händer mig?

Jag avskyr när folk tycker synd om mig. Det får mig att känna mig svag. Samtidigt förstår jag mer än väl varför de tycker synd om mig och varför de reagerar som de gör. Det finns inga andra ord helt enkelt. Hade jag sett mig själv utifrån hade jag nog reagerat på samma sätt, för i grund och botten är ju alla tycka-synd-om-reaktioner omtanke. Det fattar till och med jag.

Skillnaden är att när all skit och djävulskap händer mig själv, går jag in i nåt slags "attackläge". Hur hanterar jag det här, vad behövs göras, vad ska jag tänka på? Handling och beredskap - allt för att inte gå under.

Som ni kanske förstår så har jag ett par tuffa dagar bakom mig. Det är mycket som hänt och inläggets längd är därefter.

I torsdags skrevs jag in på dagkirurgin för skrapning.

tisdag 7 april 2015

Rörd och lugn

Först av allt vill jag tacka så otroligt mycket för alla fina kommentarer! När jag började blogga, för drygt ett år sedan, hade jag aldrig kunnat ana vilket stöd en blogg kunde ge. 

Det vet jag nu. 

Från djupet av mitt hjärta vill jag säga hur mycket det betyder. Ni skulle bara veta hur tårarna har flödat när jag läst kommentarerna! Jag har tyvärr inte orkat svara på dem. Helst av allt skulle jag vilja ge var och en en stor kram, men det går ju inte riktigt... 

Så - TACK!

För det andra tänkte jag uppdatera er lite om vad som händer nu.

fredag 3 april 2015

Fördröjt missfall

Det är med många djupa andetag jag tar mig mod att gå in här på bloggen. Det här är ett viktigt inlägg jag måste skriva - samtidigt som mitt inre gör kraftigt motstånd. Det har tagit mig många dagar att försöka hitta rätt ord.

Vi var på ett nytt ultraljud i måndags.

Jag tänker inte ljuga, inte hålla er på halster. Det är ett tungt, ärligt inlägg med mycket tårar. Så orkar du inte läsa det är det helt ok.

Jag väntar inte längre tvillingar. Jag är inte längre gravid.