måndag 27 februari 2017

Efter ett misslyckat ivf-försök finns bara ett ord kvar




[Sitter och stirrar på skärmen.]



[Stirrar ännu mer. Vet fortfarande inte hur jag ska börja.]



Negativt. Smärta. Sjukhus.

Ja, det är nog bara så det går att sammanfatta det här ivf-försöket.


Det gick åt skogen, igen.

Jag kom in i ett nytt smärtskov, igen.

Jag blev inlagd på sjukhuset, igen

Och igen.


[Börjar bli jäkligt less på att skriva såna här inlägg...]


Det är skit.


Efter nästan tre veckors stimulering var läkarna äntligen nöjda med tjockleken på min livmoderslemhinna. Ägglossningssprutan tog jag fredag kväll 27 januari och ägglossade på söndag förmiddag den 29:e. Dagen efter började jag ta Lutinus, två gånger per dag. Återföringen skedde fredagen 3 februari, en vecka efter ägglossningssprutan.

Det var den bästa återföringen hittills. Jag har en väldigt öm livmoderhals och -tapp på grund av endometriosen. Jag fick en pcb (livmoderhalsbedövning) och smärtstillande innan samt en nål i armen med lugnande. Halleluja! Där hade vi det vinnande konceptet! Jag har inte varit med om en enklare återföring.

Embryot hade börjat kläckas och hade alla förutsättningar att lyckas. Men... när vi tjuvtestade två veckor senare var stickan helt blank.

Och en total överraskning var det väl inte... 

Efter att jag tog ägglossningssprutan kom värken. Eller nej - efter ägglossningssprutan kom ett nytt skov. Under hela ruvningstiden ökade smärtan stadigt, dagligen, och allt jag hade att smärtlindra med var Panodil. Jag fick ta dagar då jag var hemma från jobbet. Dagen innan vi tjuvtestade var jag på jobbet en timme innan jag var tvungen att gå hem för smärtan.

Vi hade testdag förra söndagen. När jag vaknade på morgonen kände jag att smärtan ändrat karaktär - som det alltid gör när det är blod involverat. Ja, jag hade börjat blöda och ja, testet var lika blankt som två dagar innan. 

Fördelen med att mensen kom var att jag kunde smärtlindra ordentligt, men som nästan alltid när jag har mens räcker det inte. Jag blev inlagd förra måndagen. I onsdags blev jag utskriven men jag hann bara vara hemma ett dygn, innan smärtan stegrade och jag blev inlagd igen. Jag skrevs ut i lördags och är sjukskriven veckan ut. Det känns som om någon kört en ångvält fram och tillbaka över mig.

Jag är i alla fall på en ny zoladexbehandling. Förhoppningsvis hann jag ta den i tid, så att jag slipper en ny mens om en månad. 

Hur vi går vidare nu vet vi inte riktigt. Det här var vårt sista frysta embryo.

Det lutar åt att vi ska göra ett nytt färskförsök på en ny klinik, men vi måste allvarligt diskutera vad min kropp klarar av. Samtidigt har vi kommit överens om att börja titta på adoption.

Just nu ligger fokus på att bli stark kroppsligt och mentalt igen. När jag är mitt inne i smärtan tänker jag inte på något annat. Nu, några dagar senare, kommer allt retroaktivt - de misslyckade försöken, missfallen, smärtskoven, allt vi gått igenom hittills.

För någon vecka sedan träffade vi en person som minns hur vi kämpade med överstimuleringen sommaren 2014, men som inte har så stor vetskap om vår resa i övrigt. Vi började prata lite om den sommaren och jag fick frågan: "Tänker du tillbaka på den perioden ibland?".

Jag blev ställd. Inte så mycket av frågan som av min egen reaktion: "När slutade den perioden? Slutade den ens? Började den ens då?" För saken är: allt flyter ihop - till en enda röra av skit. Skiten började sommaren 2010 och pågår fortfarande. Däremellan har det varit olika slags skit - men skit likaväl.

Förstå mig rätt. Trots allt mår jag bättre psykiskt än jag gjort på många år (jag kan inte i ord förklara hur viktig förra årets ivf-paus var) och jag kan ärligt säga att jag är bättre rustad mentalt än jag någonsin varit. Jag mår bra, jag skrattar, jag jobbar och trivs med tillvaron i stort. Och när det är skit svär jag högt och säger som det är.

Just nu är det skit. Men vi har en plan - om än lite diffus - för hur vi går vidare. Just nu tar jag smärtlindringen timme för timme, dag för dag. Så småningom kommer vi få riktning på skutan och vart vi tar vägen får vi se då.

Jag behöver bara svära lite till först.

8 kommentarer:

  1. Ord känns överflödiga.Många kramar!! //Linda

    SvaraRadera
  2. Mycket tråkigt att höra vännen! Vet hur det negativa känns inom en. Hoppas nu att sista försöket är guldägget! Håller alla tummar och tår för er!! Kram Genus Longing

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, så mycket! Det gör vi med. Och nånstans finns ändå en känsla att vi kommer få ett barn - vi vet bara inte på vilket sätt än.

      Kram
      /Hedwig

      Radera
  3. Måtte allt detta elände ändå vara vägen som leder till det ni så innerligt önskar.... lite rättvisa måste det ju finnas...
    Många varma kramar från en "endo-syster"

    SvaraRadera
  4. Åh, jag beklagar verkligen... Så tungt det är att gå igenom ivf-minus, och därtill med all smärta du har, jag kan inte ens föreställa mig... Varmaste kramen till dig och din man <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, frugan <3! Och du kan inte ana hur glad är blev av att se hur det gått för er! Har hållit mig borta från bloggvärlden av ren självbevarelsedrift, så såg det först nu. (På nåt sätt insåg min RSS-läsare det också, eftersom den slutade uppdatera sig efter jul...) Nån dag ska jag ha ork att läsa er gravidresa... Men tyvärr inte just nu. Jag önskar er all lycka!
      Kram
      /Hedwig

      Radera

Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.

Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com