Uppdatering efter ett jätteminus

Jösses, vad länge sen det var jag skrev något. Och vad mycket som har hänt däremellan.

Som ni kanske förstår av rubriken så gick frysförsöket i augusti åt skogen. Vi hade testdag första september och teststickan var så blank som den bara kunde bli. Ni vet de där spökstreckstrådarna på FamiljeLiv? Där teststickor jämförs till all oändlighet huruvida det kanske, kanske, möjligtvis finns en svag skugga av ett streck på stickan? Jag tittade på min sticka och såg att det inte ens var lönt att försöka urskilja något streck. Bara ett jätteminus.

Tyvärr var det inte någon överraskning. Jag kände redan under ruvningen att det inte kändes som förra gången. Jag sa ingenting om det till min man. Jag höll tummarna ändå, för det sista som överger en är hoppet. När minuset var ett faktum och vi satt och pratade om det, berättade han att han också känt på sig att det inte gått vägen.

Då kände jag att jag behövde paus. Paus från bloggen (eller mer paus från bloggen kanske jag ska säga?), paus från tankarna som bara gick karusell-runt-runt och istället fokusera på jobbet och på mig själv. Helst av allt ville jag ha paus från sjukhus, men ett minus betyder bara en sak: mens.

Tre dagar efter minuset låg jag - igen - inlagd på sjukhuset för smärtlindring...

Ja, det finns liksom inte så mycket annat att säga än att jag verkligen HATAR mens. Det är sällan jag använder det ordet och ännu mer sällan jag säger det och verkligen, verkligen menar det. Mens är förknippat med så mycket smärta, ångest och misslyckanden vid det här laget. Det är så många känslor involverade och jag svär högt och tydligt åt skiten.

I alla fall. En ny ivf-plan planerades. Vi körde på direkt med förberedelserna inför ett nytt frysförsök (vi har nu två embryon kvar i frysen). Vilket innebar att jag fem dagar efter mensen nedreglerades med Zoladex igen. Planen var att sprutan skulle hinna börja verka, innan kroppen startade en ny menscykel, och på så sätt slippa ytterligare en mens.

Döm min förvåning när jag började blöda igen efter tre veckor. På fem dagar hann alltså min kropp starta en menscykel. Jippi... eller inte.

Men mensen var annorlunda. Jag hade inte lika ont. Förstå mig rätt - jag hade fortfarande så ont att jag var sängliggande i en vecka - men jag klarade av att smärtlindra hemma. Jag behövde inte upp till sjukhuset för att få hjälp. För första gången på två år kunde jag vara hemma under mensen! Förstå hur stort det är! Det var som jag sa till min man: "Det är helt absurt, men det känns jättekonstigt att inte ligga på sjukhus när jag har mens." Vilket i sin tur också är helt absurt.

Jag är fortfarande i "nedregleringsfasen". Vår ivf-läkare vill att vi har ett liknande protokoll som de senaste gångerna, för jag blev gravid i vintras. Och betyder det att jag har så få menstruationer som möjligt har jag inget emot det. Endon har fått härja tillräckligt fritt i höst.

Skillnaden mot de förra protokollen är att jag tre veckor efter zoladexsprutan började spraya med Synarela. Om en vecka ska jag ta blodprov där vi mäter östrogenhalten, för att se om jag är nedreglerad. Därefter börjar jag med Femanest precis som förut. Om allt går som det ska gör vi en ny återföring om +/- fyra veckor.

Jag ser lite mer positivt på det här försöket. Trots allt så är jag lugnare och mer i nuet är jag varit på flera år.

Det senaste ett och ett halva året har jag mer eller mindre kontinuerligt gått hos kurator. Vi jobbade, särskilt efter missfallet, med att vara i alla känslor, istället för att trycka undan dem. Jag insåg att det var tillåtet att känna alla känslor. Det är ok att känna glädje fast jag är jätteledsen. Det är ok att känna sorg och vara riktigt ledsen, utan att det betyder att jag håller på att bli deprimerad. 

Jag vinner heller inget på att älta det förflutna eller oroa mig över framtiden. Det är ok att tänka på det ibland och erkänna känslorna som kommer, men jag väljer också själv när det är nog och när jag behöver fokusera på här-och-nu.

Det säger en hel del om hur jag mår när jag återigen går igenom en tuff höst med mycket smärta, och ändå känner mig stark mentalt. Så pass bra att jag bestämt att göra ett längre uppehåll i kuratorssamtalen.

Trots alla motgångar ser jag framåt. Jag är fortfarande smärtpåverkad, jag har fortfarande den där envetna tröttheten som aldrig riktigt försvinner och jag har fortfarande svårt att se småbarn och barnvagnar, men jag kan hantera det. Och det ger mig mer styrka än jag haft sedan jag blev sjuk för fem år sedan.