Att få leva

Så var jag där igen. På sjukhuset. För smärtlindring.

Fast jag låg på en hård, smal brits somnade jag, när kramperna i livmodern avtog. I ett dygn hade jag försökt att hantera värken själv. Ett försök att inte hamna på sjukhus (igen) under sommarens varmaste dag (igen), vilket så klart misslyckades (igen).

Dessutom lyckades jag inte bara pricka in den varmaste dagen, utan också dagen med flest överbeläggningar. Det vill säga - jag fick smärtlindring men blev inte inlagd. Jag fick bara vara kvar på mottagningen, fram till att de stängde. Därav att jag somnade på den hårda, smala britsen.

I två timmar låg jag där. Sov och försökte omväxlande göra upp en nödplan för natten i huvudet. När ska jag ta morfinet för bästa effekt? Hur mycket värk måste jag ha innan jag åker in på akuten? Vad gör jag om jag måste vänta hela natten på akuten?

När jag skulle till och gå, visade det sig att en plats blivit ledig åt mig på avdelningen. 

Jag är alltså inlagd (igen).

Det är tionde gången på lika många månader - dock inte jämt fördelat. 

Trots allt och trots värmen är det skönt. Skönt att veta att de som tar hand om mig känner mig, skönt att veta att jag är nära smärtlindringen och skönt att veta att jag inte måste förbi akuten för att få den.

Som jag ser det, är det här sista etappen på resan med överstimuleringen. Sista mensen jag behöver gå igenom innan återföringen.

Jag har lovat mig själv, min man, min familj och min läkare om att skjuta på återföringen nu i augusti, om jag känner att jag inte är stark nog. I så fall ska jag fortsätta vara nedreglerad i en månad eller tre månader eller fler. Allt beroende på hur jag mår.

Jag har också lovat att om vi genomför återföringen och det blir ett negativt resultat, så ska jag göra en lång nedreglering på minst sex månader. Jag måste få leva också, som min läkare sa.

Jag måste få leva också. 

Det är nu ett år sedan min långa nedreglering avslutades, för att vi ville få barn. Och vilket jäkla år det blev. Jag ångrar inget, men varenda cell i min kropp har påverkats av värk, hormoner och diverse smärtlindringar. Året har cirkulerat kring hur min hälsa tagit stryk, av min längtan till ett barn. 

Så här ligger jag igen. I ett varmt rum på sjukhuset med fönstret på vid gavel. Utanför går sommaren mig förbi, precis som de senaste 12 månaderna.

Det är dags att jag får leva också.