torsdag 17 december 2015

MA - ett jävla sätt att avsluta året

Nu är det officiellt - 2015 blev ett jävla pissår.

Jag är arg och ledsen och alla mina känslor ligger utanpå kroppen. Jag känner mig sviken av min kropp och hoppet ligger just nu nere i tusen små vassa skärvor. 

Jag var på ultraljud idag.

MA - missed abortion, fördröjt missfall. 

Igen. 

Förra måndagen, den 7:e, var vi på ultraljud för att konstatera graviditeten. Vi såg en fin och fast hinnsäck och gulsäck. Däremot var fostret något litet för att vara i rätt vecka, så vi fick en återbesökstid tio dagar senare. Idag, alltså.

Under dessa tio dagar har jag gjort allt i min makt för att tänka positivt, trots alla flashbacks som jag haft från i våras. Jag har inte mått illa, men haft lite dåligt aptit - men det finns ju de som inte mår illa alls under graviditeten. Brösten har ömmat ordentligt och växt. Tröttheten har legat kvar. Magen såg ut att förändras lite. Jag har inte haft tillstymmelse till blödning. Och sist men inte minst: jag har haft mycket endometrioshugg som nästan gjort att jag tappat andan. En del molvärk, men mest hugg. Ett tecken på att livmodern växer?

Tydligen inte.

Idag så var det då återbesök. Dagen började med att min man vaknade med 38,5 graders feber. Det var med andra ord uteslutet att han kunde följa med. Och sen kom beskedet att embryot vuxit en millimeter på tio dagar. Graviditeten har avstannat. Igen.

Fan.

Och inte var det lättare att ta emot det beskedet utan min man. Läkaren var för övrigt helt underbar. Lugn, förstående och lika bedrövad som jag.

Vi började prata om hur proceduren såg ut förra gången. Då fick vi ju vänta i en vecka för att se om en blödningen startade av sig själv. Skulle vi vänta en vecka nu hamnar vi precis på julafton. Dessutom med mina endometriossmärtor så rekommenderade läkaren inte att framkalla en blödning med piller och jag vägrar ligga i såna smärtor över jul. Med risk att faktiskt bli inlagd över jul. 


Men jag vill göra det och jag vill göra det innan jul. Läkaren var helt med på att göra den så snabbt som möjligt. Däremot ville jag inte ta ett sådant beslut där på plats utan min man. Vi går igenom det här tillsammans. Så jag åkte hem med rinnande tårar och bröt ihop när jag kom innanför dörren. 

Jag börjar komma in i mitt berömda attackläge med flygande galghumor igen. Tårarna har ersatts av telefonsamtal till jobbet för att säga att jag inte jobbar idag, till vår ivf-klinik för att meddela resultatet innan de stänger för julen och till sist det jobbigaste telefonsamtalet. Det där jag ska boka tid för skrapning nästa vecka.

Suck.

Jag fattar inte! Varför avstannar graviditeten igen? Det måste ju bero på nåt? Är det livmoderslemhinnan? Är det embryona? Varför?! När jag äntligen blir gravid, varför får jag inte behålla dem? 

(Jag vet att dessa tankar inte hjälper mig. Inte gör nedanstående heller, men det är skönt att få ur sig dem.)

När jag fick mitt förra missfall möttes jag av frasen "du blev i alla fall gravid". Den har nu fått en väldigt bitter eftersmak. Det hjälper inte mig att jag blir gravid om jag inte får gå tiden ut. Och just nu hjälper det mig inte heller att se gravida kvinnor som sitter och väntar med sina stolta magar på sina rutinultraljud. Det svåra att se gravidmagar har, av förståeliga skäl, legat latent i några veckor, men har nu kommit tillbaka i fördubblad styrka.

Jag är helt enkelt arg och bitter och ledsen in i själen idag.

När tårarna hade torkat, läste jag ett inlägg av Fru Infertil om hopp, avundsjuka och statistik som träffade mitt i prick, mitt i min bitterhet. Det var precis allt jag kände (men inte riktigt vågade säga rakt ut) och precis det jag behövde läsa idag. Och plötsligt kunde jag skratta. Skratta åt eländet, vår situation, att vi inte är ensamma om att gå igenom det här och igenkänningsfaktorn. Jag säger bara en sak - läs det!

Efter jul ska vi ta en ivf-paus - igen - för att läka både nya och gamla sår som rivs upp. Jag ska slicka mina sår under julen, passa på att ta det riktigt, riktigt lugnt och hoppas på att 2016 inte blir lika pissigt som 2015.

11 kommentarer:

  1. NEJ!
    Kram! Har inte ord men ta hand om er båda! Skickar energi och styrka i mina tankar <3

    SvaraRadera
  2. Snälla, söta, rara du!
    Jag lider verkligen med er båda och är ledsen för att det gick tokigt igen. Jag hoppas att det går bra nästa gång 💖
    Känner igen mig i dina känslor och tror det är normalt att känna avundsjuka när man så gärna vill bli mamma och det inte går. Sen ser man andra som gör ett "misstag" en gång och blir med barn på direkten. Så orättvist!
    Endo är verkligen inte kul!
    Ta hand om dig och ge inte upp!

    Kram Bettan 💕

    SvaraRadera
  3. Nej nej nej nej nej! Blir så otroligt ledsen, det är så satans orättvist. Kram!

    SvaraRadera
  4. Vi är inte ensamma. Det är så överjävligt bara! Kram

    SvaraRadera
  5. Så tråkigt att höra. Tänker på dig. kram

    SvaraRadera
  6. Jag beklagar verkligen. Har oxå endo och reglerade, efter skrapning, ner i nästan 6 månader, sedan IVF och sedan trombyl länge länge. Kanske kan det hjälpa dig?

    SvaraRadera
  7. Mina böner är alltid med dig ... Kan alla dina önskan går i uppfyllelse !

    SvaraRadera
  8. Åh. Det finns inga ord. Hoppas du hittar bra vägar genom sorgen. Och om ni orkar göra nya försök så har ni hållna tummar och lyckönskningsböner från mig.

    SvaraRadera
  9. Jag har verkligen inga ord. Kära, kära ni. <3 <3 <3

    SvaraRadera
  10. Men neeej!!! Livet är verkligen orättvist!!
    Styrke Kramar till Er!

    SvaraRadera

Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.

Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com