Ett omtumlande ultraljud

Idag var en nervös dag. Idag var det dags för vårt ultraljud, för att se hur det stod till med pricken. 

Behöver jag säga att jag var nervös? Ännu mer illamående, en stadig klump i magen och mardrömmar. Ändå var jag på något sätt lugn. Idag skulle vi få svar - vilket det än blev. Jag hade målat upp alla tänkbara scenarion i huvudet. 

Men det vara bara lägga sig i stolen för mitt hundrafemtielfte vaginala ultraljud.

Först är läkaren och ST-läkaren tysta.

Jag vågar knappt titta på skärmen. Håller min man hårt i handen. Jag vet ju vad de tittar efter - ett tickande hjärta. Jag har alltid föreställt mig att hjärtat urskiljer sig tydligt, att det är tickandet som syns på så här tidiga ultraljud. Jag ser ingenting förutom det vanliga gråvita bluddret. Och svarta hålrum som kommer och försvinner in och ut ur bilden.

- Är det två? säger ST-läkaren.

Två?

- Ja, två hinnsäckar, svarar läkaren.

- Är det tvillingar?! frågar min man.

[Total chock.]


 

- Ja. Hur många embryon fick ni tillbaka?

Hjärnverksamheten står helt stilla medan jag tittar på de två mörka hålrummen.

- Bara ett, får jag ur mig. 

Tvillingar. Den lilla, lilla pricken vi fick tillbaka i början av februari har alltså lyckas dela sig på två och fäst. Enäggstvillingar. Av alla scenarion jag föreställt mig fanns detta inte ens i min tankevärld.

Mitt mellan skratten och chocken så lyckas jag samla mig och fråga om hjärtslagen, för hur jag än tittar på skärmen lyckas jag inte se något tydligt tickande. Jag ser inte ens något tydligt foster, fastän läkarna pratar om gulesäckar och mått som jag inte uppfattar.

Jo, det går tydligen att se tillstymmelse hjärtslag - men.

Nej. Inte "men". Jag har nyss fått reda på att jag har två prickar i min mage - jag väntar tvillingar - jag behöver inte ett "men".

Fostren är något små. De är lite mindre än vad de borde vara. Dessutom ligger det ena fostret så att det är svårt att mäta och få en bra bild på det. De vill ha koll på mig, så återbesök om tio dagar. 

Jag har sans nog att be om en bild. Ett bildbevis på de två prickarna som bor i min livmoder.

Jag trodde att mina tårar skulle flöda idag, men tårkanalen har täppts igen av chocken. Något omtumlande tar vi oss ut till bilen. Vi skrattar. Försöker förstå vad vi nyss varit med om. Försöker förstå att vi väntar tvillingar.

Jag är fortfarande i total chock. Hur jag lyckades jobba vet jag inte ens själv. Jag är överlycklig. Jag kan inte sluta skratta när jag pratar om det. Det här är så overkligt att jag inte kan greppa det. Frågorna är mångdubbelt fler än igår kväll. Och mitt i allt är jag ännu mer orolig. Dubbelt orolig.

Kommande vecka har jag alltså ett enda fokus. Ta det lugnt. Inte överanalysera det här. Unna mig att vara lycklig. Att tillåta mig själv att glädjas åt det här. 

Jag är gravid med tvillingar.

Totalt overkligt och totalt chockartat.