Fördröjt missfall

Det är med många djupa andetag jag tar mig mod att gå in här på bloggen. Det här är ett viktigt inlägg jag måste skriva - samtidigt som mitt inre gör kraftigt motstånd. Det har tagit mig många dagar att försöka hitta rätt ord.

Vi var på ett nytt ultraljud i måndags.

Jag tänker inte ljuga, inte hålla er på halster. Det är ett tungt, ärligt inlägg med mycket tårar. Så orkar du inte läsa det är det helt ok.

Jag väntar inte längre tvillingar. Jag är inte längre gravid.

"Om tio dagar" visade sig bli tolv dagar senare. Veckan innan ultraljudet blev mitt fokus att inte försöka oroa mig. Inte oroa mig för att tvillingarna inte växte som de skulle. Fokusera på alla gravidsymtom jag hade. Illamåendet. Tröttheten. De ömma brösten. Allt som visade att allt var lugnt. Att våga se framåt. 

Så ligger jag plötsligt där, i samma undersökningsrum på ultraljudsavdelningen, som så många gånger förut. På skärmen dyker de två hinnsäckarna upp. Precis som förra gången.

Läkaren är tyst.

Länge. 

Både jag och min man ser att hon letar och det gör vi också, för vi inser båda att det inte syns några tydliga foster. Jag vågar inte titta på skärmen och tittar på läkaren istället. Hon är fortfarande tyst. Hennes mun är ett rakt streck.

I den stunden börjar tårarna att rinna.

Det är uppenbart att fostren inte lever. Förra gången gick de att urskilja och den här gången går det knappt att hitta dem. Till slut hittar hon en vinkel där hon kan ta ett mått på ena fostret och det har inte växt en millimeter på tolv dagar.

Det är rutin att två läkare gör en undersökning i sådana här fall, så jag ska få komma ner på kvinnoklinikens mottagning. Jag klär på mig medan jag försöker hålla tårarna tillbaka. 

Läkaren ska följa med ner men behöver fixa en sak innan, så vi får sitta ner och vänta i väntrummet en stund. Där sitter ett par, kvinnan så uppenbart gravid, och mitt hjärta brister. Jag gråter högt och häftigt mot min mans axel. Bryr mig inte om hur uppenbart det är vad vi varit med om. Bryr mig bara om att vi aldrig kommer få träffa våra fina tvillingar. Bryr mig bara om att någon rivit ut mitt hjärta ur bröstkorgen och krossat det.

När vi kommer ner till kvinnokliniken får vi sitta ensamma i ett samtalsrum. Jag försöker samla mig och tvingar mig själv att inse vad som har hänt. Att graviditeten avstannat. Att jag inte är gravid. Att det är ett... missfall. Ordet är främmande, hårt och definitivt. 

Läkaren som har dagbakjour kommer in med en AT-läkare. Har det kommit något positivt av att jag åkt in och ut på sjukhuset på grund av min endometrios, är det att jag har träffat i princip alla gynläkare som jobbar på mitt sjukhus - och de känner igen mig och min historia. AT-läkaren har sin första dag på den här avdelningen. Det vet jag eftersom han fick en rundtur på ultraljudsmottagningen, när vi satt och väntade på att få komma in till ultraljudet. Innan... allt. 

Och det enda jag tänker är: "Stackars kille! Den första patienten han möter är en hysterisk kvinna som precis fått missfall. Snacka om att slängas in i arbetet."

Min hjärna fungerar inte som den ska under psykisk stress.

Men snart ligger jag i en ny gynstol, en ny stav upp i slidan och en ny bild på skärmen. Tyvärr visar bilden samma resultat som förut. Tomt. Jag är i vecka 11 och läkaren konstaterar att då borde man se hur fostren sprattlar. Det är smärtsamt uppenbart att jag inte har några sprattlande foster i min mage. Och tårarna rinner ännu mer.

Jag får inte riktigt grepp om när graviditeten slutade, jag är för upprörd, men antagligen var missfallet på gång redan under förra ultraljudet eller så hade det redan skett. Nu har fostren till och med börjat tillbakabildats. Det som återkommer är att tvillinggraviditeter är riskfyllda.

Jag är inte gravid men det har inte min kropp fattat. Den spelar ett grymt, elakt spratt med mig genom att fortfarande producera graviditetshormon. Jag har symtom på ingenting och läkaren berättar att skulle jag ta ett graviditetstest skulle det antagligen visa positivt. Jag har fått ett fördröjt missfall, missed abortion (ma).

Han börjar prata om att vi ska låta naturen ha sin gång, så kanske kroppen fattar att den inte är gravid inom några dagar. Jag får en återbesökstid efter påskhelgen för att diskutera hur vi går vidare om inget hänt. Han pratar hormoner som frambringar blödningen och eventuellt skrapning. 

Det slår mig hårt i magen när jag inser vad han pratar om och ännu hårdare när jag inser att jag måste blöda ut det här. Att jag måste blöda och all den smärta det brukar innebära. 

Endometriosen. 

Det gör att jag gråter ännu häftigare. Paniken över smärtan och paniken över att jag måste blöda ut det som inte finns i min livmoder, men i mitt hjärta.

Jag slutade med progesteronet och östrogentabletterna på eget bevåg samma dag, innan jag ens berättat för vår ivf-klinik om missfallet. Jag hade gjort helt rätt fick jag reda på när jag slutligen pratade med en barnmorska där. Medicinerna kan bidra till att kroppen inte fattar att något är fel.

Jag vet inte hur mycket jag gråtit de senaste dagarna. Över beskedet och över det som ska komma. Jag har fortfarande inte börjat blöda. Jag började få lite mer endometriossmärtor i tisdags. Brösten slutade ömma igår. Illamåendet och aptitlösheten finns kvar, men jag vet inte längre om det beror på hormoner eller något annat. De första dagarna var jag så arg på alla symtom jag hade - alla symtom helt i onödan för ingenting.

Just nu väntar jag bara på att det ska dra igång. Att få det överstökat. I det läget där jag är nu kan jag inte gå vidare, jag är fast i ett tomt vakuum. Jag kommer på mig själv att planera för att bli inlagd - kläder, toalettsaker, bindor. Vi hoppas att den tid jag varit nedreglerad hjälper, att smärtorna inte kommer bli lika intensiva som när jag gick helt obehandlad. Att jag slipper bli inlagd.

Jag var hos min kurator fredagen innan ultraljudet. Vi pratade om att det inte går att vara beredd för allt, för så mycket i livet ligger utom vår kontroll. Jag insåg där och då att jag kommer klara mig igenom vad som än händer. Jag har klarat mig igenom alla smärtskov jag gått igenom. Jag har klarat av alla andra utmaningar jag ställts inför i livet. Jag vet att jag klarar det.

Visserligen fördes detta resonemang mer utifrån perspektivet hur livet skulle bli med tvillingar, men resonemanget som sådant har varit det som gjort att jag inte fallit ner i det mörkaste hålet den här veckan. 

Det finns inget liv i min livmoder och det ligger utom min kontroll. Mitt hjärta brister gång på gång av den tanken, men jag måste tro på att vi tar oss igenom det här också.