Ett jävla stort fett tabu

Första gången vi lärde oss om mens i skolan var i fyran. Fröken tog med sig alla tjejer i klassen in i ett litet, trångt rum där vi hade "tjejsnack".

Där berättade hon om hur våra kroppar skulle börja förändras, vi skulle få bröst och sedan mens. Vi skulle blöda en gång i månaden fram till vi var 50 - närmare 30 år av våra liv. Bara det var ju en smärre chock.

Hon berättade att det kunde göra lite ont i magen, men att det var normalt - så var det för alla kvinnor. Det var det vi skulle bli när vi fick mens - kvinnor. Vårt första steg in i vuxenvärlden.

Allt det här omgärdades av mentaliteten "det här håller vi hemligt", "vi berättar inte vad vi pratat om för killarna i klassen" och "vi pratar inte om att vi har mens och skyltar inte med bindor och tamponger". Till och med rummet, litet och trångt, skrek "här pratar vi bara om hemliga saker". Det var synen på mens vi fick.

Hemligt. Skämmigt. Tabubelagt.

Bild: geralt/Pixaby

Mina tidiga mensår

Jag var 12 när jag fick mens. Och mensvärk. Jag hade ont alla sju dagarna jag blödde, redan från första mensen. Men jag hade hört att "det är så här att ha mens" och "det går över när du blir äldre". Därför höll jag det mer eller mindre för mig själv, fast jag innerst inne undrade om det var så här det skulle vara.

Ju äldre jag blev desto argare blev jag på menstabut. Jag började prata högt om min mens och mina smärtor med min familj och med mina vänner. Det jag fick reda på var att alla hade ont. Alla avskydde mensen. Jag var på inget sätt något unikum.

Jag minns en gång hur en kompis berättade att hon fick krypa ur sängen, för att komma åt värktabletterna, när hon hade mens. Visst hade jag mycket värk och fick gå dubbelvikt när jag hade mens - men jag hade i alla fall inte så hemsk värk. Så varför klaga över min värk? (Ska tilläggas att jag i vuxen ålder fick reda på att hon också har endometrios.)

Redan under gymnasiet kunde min mensvärk vara så stark, att jag var tvungen att vara hemma från skolan. Inte varje månad, men det var inte heller ovanligt.

Jag minns en gång då jag satt i bilen med mamma och pappa. Mensvärken kom och gick i kraftiga vågor. Utan att någonsin varit gravid, än mindre fött barn, beskrev jag värken som förlossningsvärkar.

Så blev jag äntligen "äldre". Värken skulle äntligen lugna ner sig och det gjorde den, i både värk och längd - för alla andra. För mig blev den värre. Jag fortsatte att berätta om min mensvärk och fick till svar "alla har mensvärk" och "det går över när du får barn".

Mina tvivlande mensår

De sista åren innan jag fick diagnosen var jag sängliggande varje mens. Jag hade fått tabletter utskrivna för mensvärken (Pronaxen) och det gjorde att jag kunde stå upp och typ fungera. Om jag var tvungen kunde jag ta mig till skolan.

Jag minns en gång att mina tabletter hade tagit slut när mensen kom. Jag kom bokstavligen inte upp ur sängen. Dubbelvikt, halvt krypande, tog jag mig med buss till apoteket för att hämta ut nya. Jag fattar än idag inte hur jag lyckades.

Jag minns en annan gång en vän som hade mensvärk. Hon hade inte heller några tabletter och frågade om hon kunde få en. Jag erbjöd henne en av mina. En timme senare kom hon leende till mig och undrade vad det var för dundermedicin jag hade, för hon hade ingen värk. Hon hade tagit en halv tablett. Jag bara stod och stirrade på henne. Hur kunde en halv tablett hjälpa? Jag fick knappt lindring av en hel.

Jag började inse att något inte stod rätt till. Jag trodde inte längre att min värk var normal. Däremot var jag övertygad om att det inte var någon idé att söka hjälp. Vad kunde sjukvården göra? Det var ju bara mensvärk. Och hormoner ville jag inte äta.

Jag minns en gång då jag sa, att jag aldrig någonsin kommer äta hormoner - ens i preventivt syfte. Det enda som skulle få mig att ta hormoner var om jag fick en sjukdom och läkarna sa att jag skulle bli bättre om jag åt dem. (Vissa ord har jag fått äta upp mer än andra...)

Sen började smärtan.

Och helvetet bröt ut.

Våga ifrågasätta

Efter att jag fick min diagnos föll pusselbitarna på plats. Jag fick omvärdera min mens från grunden. Nej, det hade inte varit normalt. All smärta som jag gått igenom sedan gymnasiet var inte normal. Och att jag inte själv förstått det berodde på en enda sak:

Tabut kring mens och mensvärk normaliserar smärta. Det skapar en norm som säger att du ska ha ont som kvinna - "det är så det är att vara kvinna".

Därför ifrågasatte jag inte att jag hade ont.

Vi måste börja prata om det här i ung ålder. Tänk vilken skillnad det hade varit, om någon hade berättat vad som är normalt med mens och inte när jag var 10 år.

• Om du inte kan stå upp, svimmar eller spyr av smärtan, är det inte normalt.
• Om receptfria värktabletter inte hjälper mot smärtan, är det inte normalt. 
• Om mensvärken påverkar ditt liv, är det inte normalt.

Svår smärta är inte normalt. Oavsett orsak. Mina varningsklockor ringde i många år - högt och tydligt - och jag var totalt ignorant. För allt var "normalt".

På grund av det har jag fått betala ett högt pris. Jag lever med kronisk värk. Jag blir inlagd på sjukhus varje gång jag har mens. Jag måste sättas i klimakteriet för att ens fungera. Jag har en vanlig sjukdom som påverkar alla aspekter av mitt liv, men som är allt annat än känd.

Hade jag fått tidig hjälp hade jag kanske levt ett annat liv idag.

Ett smärtfritt liv.

Att öka medvetenheten om endometrios

Idag är Yellow Shirt Day. För att uppmärksamma endometrios och visa att jag stödjer kampen för ökad medvetenhet, tar jag på mig en gul tröja. Idag är också startskottet för endometriosmånaden mars. Runt om i världen anordnas event och föreläsningar för endometrios.

Jag hoppas att du också hjälper till att sprida kunskap om endometrios. Det är inte mycket som behövs. Allt som behövs är egentligen bara att vi börjar prata. Prata om mens. Prata om mensvärk. Prata om endometrios.

Det är det enda sättet vi kan bryta tabut kring mens och menssmärta på.