Ett omtumlande ultraljud

Idag var en nervös dag. Idag var det dags för vårt ultraljud, för att se hur det stod till med pricken. 

Behöver jag säga att jag var nervös? Ännu mer illamående, en stadig klump i magen och mardrömmar. Ändå var jag på något sätt lugn. Idag skulle vi få svar - vilket det än blev. Jag hade målat upp alla tänkbara scenarion i huvudet. 

Men det vara bara lägga sig i stolen för mitt hundrafemtielfte vaginala ultraljud.

Först är läkaren och ST-läkaren tysta.

Att vara den bredvid

Hej på er!

Jag är Hedwigs man. Tänkte vara så fräck att jag skriver ett inlägg jag också (får passa på nu när hon mår så illa och inte kan sitta vid datorn). Vad ska jag skriva om då? Jo, jag tänkte skriva om hur det är att vara partner till en som har endometrios.

Jag och Hedwig har varit tillsammans i nio år. Under de åren har vi många gånger fått kämpa på olika sätt, inte bara med endometriosen, utan andra saker som varit tuffa utanför vårt förhållande. Vi har alltid varit starka tillsammans.

Hedwig har varit ett stort stöd för mig när jag behövt det och jag stödjer henne så gott jag kan. Vi lärde oss tidigt i förhållandet att ta oss igenom tuffa saker med kärleken i behåll.

Illa, jag mår illa

Jag har insett något. Graviditeter skönmålas. De beskrivs med rosaglittrande skimmer och glädjen vet inga gränser. Du kan leva ditt liv som vanligt - du råkar bara vara gravid.

Jo, glädjen är stor. Men gränser har den. Framför allt vid toalettstolen.

Ett jävla stort fett tabu

Första gången vi lärde oss om mens i skolan var i fyran. Fröken tog med sig alla tjejer i klassen in i ett litet, trångt rum där vi hade "tjejsnack".

Där berättade hon om hur våra kroppar skulle börja förändras, vi skulle få bröst och sedan mens. Vi skulle blöda en gång i månaden fram till vi var 50 - närmare 30 år av våra liv. Bara det var ju en smärre chock.

Hon berättade att det kunde göra lite ont i magen, men att det var normalt - så var det för alla kvinnor. Det var det vi skulle bli när vi fick mens - kvinnor. Vårt första steg in i vuxenvärlden.

Allt det här omgärdades av mentaliteten "det här håller vi hemligt", "vi berättar inte vad vi pratat om för killarna i klassen" och "vi pratar inte om att vi har mens och skyltar inte med bindor och tamponger". Till och med rummet, litet och trångt, skrek "här pratar vi bara om hemliga saker". Det var synen på mens vi fick.

Hemligt. Skämmigt. Tabubelagt.

Bild: geralt/Pixaby