Första gången vi lärde oss om mens i skolan var i fyran. Fröken tog med sig alla tjejer i klassen in i ett litet, trångt rum där vi hade "tjejsnack".
Där berättade hon om hur våra kroppar skulle börja förändras, vi skulle få bröst och sedan mens. Vi skulle blöda en gång i månaden fram till vi var 50 - närmare 30 år av våra liv. Bara det var ju en smärre chock.
Hon berättade att det kunde göra lite ont i magen, men att det var normalt - så var det för alla kvinnor. Det var det vi skulle bli när vi fick mens - kvinnor. Vårt första steg in i vuxenvärlden.
Allt det här omgärdades av mentaliteten "det här håller vi hemligt", "vi berättar inte vad vi pratat om för killarna i klassen" och "vi pratar inte om att vi har mens och skyltar inte med bindor och tamponger". Till och med rummet, litet och trångt, skrek "här pratar vi bara om hemliga saker". Det var synen på mens vi fick.
Hemligt. Skämmigt. Tabubelagt.
Där berättade hon om hur våra kroppar skulle börja förändras, vi skulle få bröst och sedan mens. Vi skulle blöda en gång i månaden fram till vi var 50 - närmare 30 år av våra liv. Bara det var ju en smärre chock.
Hon berättade att det kunde göra lite ont i magen, men att det var normalt - så var det för alla kvinnor. Det var det vi skulle bli när vi fick mens - kvinnor. Vårt första steg in i vuxenvärlden.
Allt det här omgärdades av mentaliteten "det här håller vi hemligt", "vi berättar inte vad vi pratat om för killarna i klassen" och "vi pratar inte om att vi har mens och skyltar inte med bindor och tamponger". Till och med rummet, litet och trångt, skrek "här pratar vi bara om hemliga saker". Det var synen på mens vi fick.
Hemligt. Skämmigt. Tabubelagt.
 |
| Bild: geralt/Pixaby |