Jag i Veckorevyn

Det här är på ett sätt lite "old news", men det är för stort för att jag inte ska ta upp det.

I början av maj fick jag ett mail från Veckorevyn. De frågade om de fick lägga upp mitt inlägg "Vad du INTE ska säga till någon med endometrios" på deras hemsida. Det kunde jag ju givetvis inte säga nej till (läs: hoppade runt av glädje och kunde inte sluta skratta, samtidigt som jag ringde min man och mamma och skrek: "De vill länka till min blogg från Veckorevyn! De vill länka till min blogg från Veckorevyn!").

Så nu har jag blivit publicerad på Veckorevyn! Så jäkla stolt!

Läs artikeln här: 10 saker du inte ska säga till någon med endometrios.

Fem månader senare...

Det är som att öppna dörren till ett hus som varit tillbommat under lång tid. Dammet ligger som en matta över alla ytor. Luften står still och luktar ovädrat. Allt ser precis likadant ut som det alltid gjort. Och ändå inte.

Precis så känns det att kliva in i det här digitala rummet. Lite nostalgiskt, lite dammigt och ovädrat. Men öppnar jag fönstren släpper jag in både solsken och frisk luft. En chans att städa upp och börja om på nytt. Eller åtminstone bygga vidare på det som har varit.

Jag ska sluta vara så poetisk nu, ta tjuren vid hornen (jag är ju ändå en oxe!) och istället våga berätta om vad som hände där i december. Egentligen handlar det inte om att våga berätta, som att orka berätta. Det är långt och det tar sin tid.