För första gången på två månader känner jag… (Behov? Ork? Lust…? Ja, nånting i alla fall.) … att skriva igen. Efter missfallet och skrapningarna tog allt slut. Glädjen, orken och det som driver mig framåt – det som är jag – försvann. Pust väck.
Det enda jag hade som mål (eller önskan kanske jag ska säga) var att inte bli totalt emotionellt uppäten, av allt som hänt sedan januari. Tro mig, det hade varit mycket lättare att ge mig själv hän till alla mörka tankar som finns och bara falla.
Men det vill jag inte.
Istället har jag, tillsammans med min fantastiska kurator, försökt fokusera på att leva här och nu. Att inte fastna i att älta det som har hänt eller fastna i oro över framtiden.