torsdag 20 oktober 2016

Den allra svartaste sidan av barnlösheten

Vi har nu försökt få barn i tre år. Tre år av förhoppningar, lycka, bakslag och oändlig sorg. En sorg som inte får tid eller möjlighet att läka. Ett sår som gång på gång på gång rivs upp och blöder med samma intensitet som när det uppstod.

Det började som ett obehag, som när du vet att skorna skaver men du bär dem ändå – för de är ju såå snygga. Du skakar på huvudet när blåsan på hälen kommer, men på med ett plåster och på med skorna igen – du behöver bara gå in dem.

Bara det att dessa skor kommer alltid att skava, hur mycket du än går i dem. Till slut har blåsan blivit ett öppet och infekterat sår. Nu hjälper det inte vilka skor du än har på dig – vad du än har på foten skaver.

Så här känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så fort du ser ett litet barn, så fort du ser någon som är gravid, så fort du hör om ett gravidbesked. Och du kan inte gå någonstans – någonsin – utan att såret rivs upp.

Bild: Milada Vigerova/Unsplash.com; edit, Hedwig

torsdag 13 oktober 2016

Sura biverkningar

Begrunda detta:

Jag har en kronisk sjukdom. En sjukdom som tvingar mig att gå på starka hormoner och starka smärtmediciner. Alla mediciner ger mig otaliga biverkningar. För att råda bot på det får jag fler mediciner mot biverkningarna.

Eller mediciner mot medicinerna om man så vill.

En av de vanligaste smärtmedicinerna är NSAID-läkemedel (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel), t ex ibuprofen, diklofenak, naproxen, acetysalicylsyra och ketoprofen. De funkar alldeles utmärkt mot inflammation.

De funkar däremot mindre bra mot att bibehålla en hälsosam magslemhinna. Riktigt dåligt faktiskt. Om du vill må bra i magen ska du definitivt inte ta NSAID-tabletter under en längre tid. (Säger personen som nu haft mer eller mindre kronisk värk i drygt fem år.) Magkatarr och magsår är inte ovanligt vid lång användning. Och första varningstecknet?

Sura, sura uppstötningar.