Vi har nu försökt få barn i tre år. Tre år av förhoppningar, lycka, bakslag och oändlig sorg. En sorg som inte får tid eller möjlighet att läka. Ett sår som gång på gång på gång rivs upp och blöder med samma intensitet som när det uppstod.
Det började som ett obehag, som när du vet att skorna skaver men du bär dem ändå – för de är ju såå snygga. Du skakar på huvudet när blåsan på hälen kommer, men på med ett plåster och på med skorna igen – du behöver bara gå in dem.
Bara det att dessa skor kommer alltid att skava, hur mycket du än går i dem. Till slut har blåsan blivit ett öppet och infekterat sår. Nu hjälper det inte vilka skor du än har på dig – vad du än har på foten skaver.
Så här känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så fort du ser ett litet barn, så fort du ser någon som är gravid, så fort du hör om ett gravidbesked. Och du kan inte gå någonstans – någonsin – utan att såret rivs upp.
Det började som ett obehag, som när du vet att skorna skaver men du bär dem ändå – för de är ju såå snygga. Du skakar på huvudet när blåsan på hälen kommer, men på med ett plåster och på med skorna igen – du behöver bara gå in dem.
Bara det att dessa skor kommer alltid att skava, hur mycket du än går i dem. Till slut har blåsan blivit ett öppet och infekterat sår. Nu hjälper det inte vilka skor du än har på dig – vad du än har på foten skaver.
Så här känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så fort du ser ett litet barn, så fort du ser någon som är gravid, så fort du hör om ett gravidbesked. Och du kan inte gå någonstans – någonsin – utan att såret rivs upp.
 |
| Bild: Milada Vigerova/Unsplash.com; edit, Hedwig |
