Ett rop på hjälp - klassa endometrios som en folksjukdom

Långsamt märker jag att jag vaknar upp ur ivf-bubblan jag levt i den senaste månaden. Livet pågår för fullt utanför den. Jag har liksom varit bortkopplad från världen. Min värld har sett helt annorlunda ut.

Men nu är det dags att vakna upp, ta tag i livet igen och se längre än teststickan räcker. Och vad är det första jag ser när jag tittar upp? Jo, att endometrios uppmärksammats på en mängd olika sätt den senaste veckan. Jag brukar försöka hänga med i vad som publiceras och uppmärksamma det här, men nu ligger jag många dagar efter.

Det är lite gårdagens nyheter, men jag tror inte att dessa nyheter kan uppmärksammas för lite.

Graviditetssymtom

Jag måste börja med att säga TACK, TACK, TACK!, för alla fina kommentarer jag fått efter gravidbeskedet! Ni anar verkligen inte hur mycket det betyder. 

Särskilt nu när illamåendet börjar blir mer och mer påtagligt. Jag mår illa samtidigt som magen skriker efter mat, en känsla jag aldrig tidigare upplevt. Men under de här omständigheterna har jag inga större problem att acceptera det.

Den officiella testdagen

Jag vet att ni är många som undrat hur det gått. Om vi tjuvtestade och hur svaret blev. Positivt? Negativt?

Ja, vi tjuvtestade för en vecka sedan.

Både jag och min man kände att vi behövde smälta svaret, innan vi gick ut med det. Så vi kom överens om att inte säga något förrän idag - på den officiella testdagen.

Det blev ett plus! 

För första gången någonsin fick vi ett positivt graviditetstest! Ett otvetydigt, starkt plus.

När tummen inte fungerar

Idag har jag och min handled varit på nya äventyr. Min nyvunna frihet visade sig bli ganska kortvarig.

Under helgen har tummen gjort ordentligt ont. Det har känts som om senan till tummen varit gjord av taggtråd. I vissa lägen har det känts som om en stöt gått från tummen upp till armbågen. Jag insåg redan i lördags att det här inte är rätt. Det är inte vanlig stelhet. Nåt är fel.

Så idag tog jag på eget initiativ kontakt med handrehab, för jag orkar inte ha ont på ett nytt ställe.

Jag är fri!

Åh, vad jag har längtat efter den här dagen. Efter fyra och en halv vecka var det äntligen dags att ta av gipset!

Vet ni hur en hand ser ut efter drygt fyra veckor i gips?

Skrynklig. Torr. Blek. Smal.

Vad du inte ska säga till någon som är ofrivilligt barnlös

Alla ofrivilligt barnlösa stöter någon gång på dem: kommentarerna. 

Kommentarerna som omedvetet slängs iväg, rakt upp i ansiktet och lämnar en med ett ännu större hål i hjärtat än det som redan finns där. Kommentarerna över vår barnlöshet, råden för att bli gravid, från människor som aldrig varit i vår sits. Från fertila människor som fortfarande tror att provrörsbefruktning sker i rör.

Jag snubblade över en ny blogg häromdagen: Fru Infertil.

Hon har skrivit ett klockrent inlägg - Topp 10 saker du INTE ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän. Det är skarpt, vasst och mitt i prick.

Och ger svar på det enda som du ska säga till någon som är ofrivilligt barnlös.

Symtom på vad?

Det är något speciellt med ivf-gemenskapen på nätet. Alla vi som kämpar, utsätter våra kroppar för jobbiga horomonbehandlingar, vi som räkar dagar av alla de slag till oändlighet. Cykeldagar, ägglossningsdagar, spraydagar, sprutdagar, ruvardagar, testdagar.

Vi sitter alla i samma slags båt, även om den kan se olika ut. Vi möter olika vindbyar i samma storm. Inte sällan är vi flera stycken som har samma avresedag - men hur lång vår resa blir är det ingen som vet på förhand. 

Vi vet precis vad alla går igenom. 

Vi är flera stycken som ruvar nu. Vi letar symtom, skriver mer eller mindre utförligt om dem och hoppas alla att just de här symtomen är de som leder till ett plus på stickan.

Jag googlar inte men jag läser. Läser om er andra, om ni känner som jag. Är mina symtom den där (ö)kända mensvärken som inte är mensvärk? Jag har undvikit att sätta allt det här på pränt men nu - på ruvardag 9 - är det dags, för jag känner bara en sak.

Endometriosen.

En vecka som ruvare

Jag fattar inte att det är en vecka sedan återföringen. En vecka som ruvare. 

En vecka av fler och fler frågor. Ska det kännas så här? Varför känns det inte så? Vågar jag söka på ruvarsymtom?

Nej. 

Jo. 

Eller?

Utåt försöker jag ha en cool attityd till det hela. Inom mig blir kaoset mer uppenbart. Jag har svårt att fokusera, svårt att tänka klart. Alla tänkbara scenarion på hur ruvningen kommer att gå, blandas med hur pricken mår. 

Jag hoppas och ber att allt jag känner och inte känner är bra tecken. Försöker verkligen ta dag för dag - även om det är svårt - och fokusera på andra saker, än hur min kropp agerar. (Till exempel att mitt gips åker av på fredag - äntligen!)

Ni som gjort det här innan - har ni några bra tips på vad jag kan göra, för tänka på något helt annat?

För allt stöd!

Jag känner mig lite vidskeplig. Försöker undvika t-ordet.

Jag vill bara säga till alla er som skrivit så fina och stöttande kommentarer, att det betyder så mycket för mig. Så även om jag inte säger [ett ord på "t"] så ska ni veta hur mycket jag känner det!

Tacos!

Ruvardagar

Den här månaden kommer jag av naturliga skäl inte skriva om endometrios. Mitt liv har gått över till att räkna ruvardagar. 

Jag är i dag på ruvardag 3. Embryot bör ha fäst och börjat implantera sig i livmoderslemhinnan. Det är allt jag vet, inget mer. Jag, som googlar allt, har slutat googla. Jag vill inte läsa nåt relaterat till ivf. Det är en självförsvarsmekanism för att inte bli tokig.

Jag har förståelse för alla ruvare jag läst om - det är verkligen psykiskt påfrestande. Vi har ju sett pricken som bor där inne. Vi har redan en relation till den. Det är i allra högsta grad verkligt. 

Jag är ruvare!

Äntligen får jag säga de orden. Jag är ruvare.

Ivf-resan har ju varit en berg-och-dal-bana ända från start, men det är ingenting mot hur återföringen var. Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle vara så känslosamt. Så vackert. Så verkligt och samtidigt så otroligt overkligt. 

Minnen inför återföringen

Vi gör ivf på distans. Vi bor på ett patienthotell, precis som förra gången. Stället är fullt av minnen efter äggplocket.

• Samma restaurang där min mage svällde upp med varje tugga. 
• Samma lobby där jag svimmade efter middagen. 
• Samma stol vid receptionen där jag fick upp middagen i en spypåse.
• Samma korridor till rummet där jag rullades ut i rullstol, på väg till akuten.

Det är smått terapeutiskt att vi bor här igen. Jag vill skapa nya minnen. Bättre minnen. Fokusera på allt som är annorlunda. 

• Ett annat rum med ny vy utanför fönstret. 
• En annan årstid 
• En gipsad handled 
• Men framför allt: jag mår bättre!

Vi ska också skapa nya minnen på kliniken - idag ska vi göra vår första återföring.