När tummen inte fungerar

Idag har jag och min handled varit på nya äventyr. Min nyvunna frihet visade sig bli ganska kortvarig.

Under helgen har tummen gjort ordentligt ont. Det har känts som om senan till tummen varit gjord av taggtråd. I vissa lägen har det känts som om en stöt gått från tummen upp till armbågen. Jag insåg redan i lördags att det här inte är rätt. Det är inte vanlig stelhet. Nåt är fel.

Så idag tog jag på eget initiativ kontakt med handrehab, för jag orkar inte ha ont på ett nytt ställe.

Jag är fri!

Åh, vad jag har längtat efter den här dagen. Efter fyra och en halv vecka var det äntligen dags att ta av gipset!

Vet ni hur en hand ser ut efter drygt fyra veckor i gips?

Skrynklig. Torr. Blek. Smal.

Saker som är svåra att göra med gipsad hand

(Gipsad högerhand för att vara petig)

Skriva med fel hand
Använda mobilen med fel hand
Borsta tänderna
Gå på toaletten
Tvätta händerna
Sminka sig
Klä på sig
Klä av sig
Stänga dragkedjor
Bära saker
Öppna burkar
Öppna flaskor
Duscha
Byta trosskydd
Använda en Lutinusstav

En eftermiddag på akuten

- Varför händer allt dig?, frågar min syster och jag är benägen att hålla med henne. 

Det är nämligen så att igår halkade jag och drattade i backen. Jag tog emot mig med handen och det slutade inte bättre än med att jag fick tillbringa eftermiddagen på akuten.

Bruten handled. Höger hand (givetvis). Gips i fem veckor. 

Visst, det gör ont, men jag har upplevt mycket värre smärta av endometriosen. Jag har inte gråtit en tår åt det här - jag har skrattat åt att det är så jäkla ironiskt. Allt händer verkligen mig. Jag klarar liksom inte att göra en sak i taget - för givetvis kommer jag inte låta en sån "liten" sak som en bruten hand stå i vägen för vår återföring.

God fortsättning!

Jag satt länge och funderade på om jag skulle skriva en resumé över 2014 men insåg att jag inte ville. 

Jag mår så mycket bättre, än vad jag gjort det senaste ett och ett halvt året. Från oktober 2013 till januari 2014 låg jag inne fem gånger (förra nyåret väntade jag på min nästa mens och jag och min man firade utan alkohol, för att vara beredda på att åka upp till sjukhuset om värken eskalerade) och ytterligare fem gånger under juni och juli. Jag vet att det har hänt, men jag vill inte minnas mer än jag redan gör.

Jag vill se framåt. Ha förhoppning och ett öppet sinne. Ett lugnt sinne. 

Jag satt också länge och funderade på om jag skulle sätta ett nyårslöfte. Och där är jag i valet och kvalet. Samtidigt som jag tror på nyårslöftet att inte ha några nyårslöften, så vill jag ändå ha mål. Lagom "vida" mål som inte ställer för höga krav på mig själv. 

• Att sätta min och min mans hälsa i första rummet. 
• Att ta varje steg i ivf-processen men lugn och inte ligga för långt fram i tanken.
• Att göra saker jag tycker om och blir glad av.

Med dessa ord önskar jag er alla en riktigt god fortsättning på nya året!

Totalkrasch

Ja, vad ska jag säga? Annat än att kroppen nu sagt ifrån. 

Tröttheten är total och värken är också här. På ett kort besök, har jag bestämt. Jag är inte förvånad och jag inte rädd. Det är snarare förväntat. I fredags hade jag en urladdning som hette duga och igår var också en lång, påfrestande dag. 

Jag har gjort mina "måstedagar" på jobbet, så nu är det dags att jag helt lyssnar på kroppen. Gällande allt jag gör. Inklusive bloggen - trots allt jag vill skriva om.

Jag vill skriva om att HEJ BLEKK (Michaela Larsson) har temavecka: endometrios, där gästbloggare berättar om hur det är att leva med endometrios. 

Jag vill skriva om att Cissi Wallin på Mama, har omnämnt mig på sin blogg [stolt!]. 

Jag vill skriva ett långt inlägg om... eh... 

Ja, det är väl här jag inser att - nä, det blir inget inlägg den här veckan. Inget av de här inläggen kommer att bli skrivna.

Jag hade tänkt börja min blogg-julledighet nästa vecka, men det är lika bra att börja nu. Hjärnan och kroppen samverkar ändå inte. Inläggen kommer att komma när de kommer. Till exempel kommer jag givetvis berätta om hur mitt samtal med vår ivf-läkare går (telefontid imorgon!), när jag har ork.

Om inte annat så hörs vi när det nya året har börjat!

Ett julkort till alla mina underbara läsare!
Bild: PublicDomainPictures/pixabay.com; kula, pepparkakor; edit: Hedwig

Jag klarade av veckan!

När kroppen har lagt av sker allt på ren och skär vilja. Den här veckan har varit tuff, intensiv och samtidigt väldigt kul. Igår var det fullt ös, medvetslös, rakt in i kaklet. 

 

Och vad hände efter det?

Jo, jag kraschade. 

Mer tid

Det kom ett brev. Ett vanligt vitt i standardstorlek med landstingets logga i hörnet. Provsvaret. 

Mina sköldkörtelvärden är normala. Av vad jag läst mig till så ligger jag inom normalvärdena, men i den övre halvan. Jag behöver i alla fall ingen medicinering. Visst är jag glad över det, samtidigt hade det varit skönt att få en förklaring till min trötthet. Jag antar att det är ett symtom på allt annat. Jag orkar hur som helst inte kriga vidare, jag vill ha en paus från sjukhus och läkare så länge som det är möjligt.

Givetvis blev tröttheten temat för dagen, när jag träffade min kurator i veckan. Det hela kommer ner till återföringen. Allt kommer ner till återföringen. 

I väntan på provsvar

De senaste dagarna har varit tunga. Tröttheten börjar ta ut sin rätt nu. Kroppen är trött. Psyket är trött. Det är som att kroppen inte klarar av att samla energi och bli starkare. Och jag vill verkligen bli starkare, piggare och friskare nu. Dessutom har värken varit lite mer närvarande igår och idag.

Värken går över, det vet jag. När tröttheten går över, vågar jag inte ens gissa.

Förra veckan började jag försöka se vad tröttheten kan bero på och det är ju inte särskilt svårt. Sommaren. Ny hormonbehandling. Sommaren. Trappat ner värktabletter. Sommaren. Börjat jobba och så sommaren. Det finns så många möjliga förklaringar varför jag är så extremt trött.

Men. 

Det hemliga receptet för att bota trötthet

Hjälp... Jag vet inte ens hur jag ska börja att skriva ett inlägg... Det är så mycket jag vill få ur mig, så mycket som jag behöver få... jag vet inte ens vad det är för ord jag söker. Alla aspekter av mitt liv är täckt av ett stort töcken och dimma. Total härdsmälta.

Det är så trött jag är.

Jajamensan. Det här kommer att bli ett inlägg där jag gnäller och är osammanhängande (för att det är så min hjärna fungerar just nu - inte alls, med andra ord). Men om du håller ut till slutet så ska jag berätta om mitt nya recept för att bota extrem trötthet.

Få rätsida på mig själv

Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade en samtalskontakt. En tid och ett rum där jag får ta upp allt som finns i mitt huvud, utan att ta hänsyn till någon annan än mig själv och mina tankar. Min kurator är min ventil.

Sedan maj har jag gått regelbundet hos henne. Det är fantastiskt vilken lättnad det är att sitta och gråta i en timme, hos en människa jag egentligen inte känner. Hon hjälper mig att se objektivt på mig själv, på mitt beteende och varför jag reagerar som jag gör.

Kontentan är barnsligt enkel: Jag har gått igenom för mycket.

Det där med gravida magar

När jag kom till jobbet efter sommaren visade det sig att två av mina kollegor är gravida. En är i vecka 12 och den andra i vecka 23. Hennes mage är så där fint rund och lagom stor. Jag visste inte om att de var gravida och för första gången upplevde jag en tagg i mitt bröst när jag träffade dem.

Jag har inte haft några problem att möta gravida kvinnor tidigare. Vår väg mot ett barn har haft mer fokus på hur jag mått, än ett barn i sig. Det där med gravida magar, har jag inte haft ork att tänka på.

Det börjar komma ifatt nu.

Viljan och Förståndet

Har du någon gång gjort ett beslut baserat på vad din vilja vill och inte på vad ditt förnuft säger åt dig?

Jag lät Viljan styra i veckan. Det var länge sen jag tillät det, men Viljan hade så bra argument att jag föll för alla fina ord. Jag har mått bättre de senaste veckorna. Jag har haft mindre värk. Jag har klarat att jobba utan större problem. 

Viljan ville prova att skära ner på en smärttablett igår. Viljan hade fel.

Hur mår jag - egentligen?

Vart tog sommaren vägen? Den klassiska frågan alla ställer sig när jobbvardagen gör sitt intåg igen. Ofta med en underton att vädret har varit dåligt och att det har varit få fina sommardagar.

I år är det ingen som ställer sig den frågan på mitt jobb. Alla kommer utvilade och solbrända, efter många sköna timmar på stränder och solstolar. Pigga. Fräscha.

Jag är som alltid blekast (jag har väldigt ljus hy och svårt att bli brun), men i år är kontrasten ännu större. Inte är jag utvilad heller. Opigg. Ofräsch.

Sjuk.

Vart tog sommaren vägen? Jag vet exakt. Den försvann när jag låg på sjukhus, eller under de perioderna mellan jag låg på sjukhus.

Så. Hur mår jag - egentligen?

En sommarkväll i juli på sjukhuset

Fönstret står på vid gavel och utanför hörs tornseglarnas entoniga, gälla skrik. Om jag blundar och föreställer mig att ventilationsfläkten på sjukhustaket istället låter som en höfläkt, är det nästan som om jag är på landet.

Jag tar en dusch och låter håret torka i korsdraget från fönstret. Om jag kisar och föreställer mig att handdukarna hänger i ett träd istället för på en stol, är det nästan som om jag tagit ett kvällsdopp.

Tankens kraft är stor. För ett ögonblick ligger jag inte på sjukhus, utan njuter av värmeböljan som alla andra. 

En liten önskning

Min systerdotter, som snart är fem år, besökte mig på sjukhuset idag.

- Vet du, moster?

- Vad?

- Jag önskar att du aldrig nånsin en gång till behövde ligga här.

- Vet du? *snyft* Det önskar jag också.

Att få leva

Så var jag där igen. På sjukhuset. För smärtlindring.

Fast jag låg på en hård, smal brits somnade jag, när kramperna i livmodern avtog. I ett dygn hade jag försökt att hantera värken själv. Ett försök att inte hamna på sjukhus (igen) under sommarens varmaste dag (igen), vilket så klart misslyckades (igen).

Dessutom lyckades jag inte bara pricka in den varmaste dagen, utan också dagen med flest överbeläggningar. Det vill säga - jag fick smärtlindring men blev inte inlagd. Jag fick bara vara kvar på mottagningen, fram till att de stängde. Därav att jag somnade på den hårda, smala britsen.

I två timmar låg jag där. Sov och försökte omväxlande göra upp en nödplan för natten i huvudet. När ska jag ta morfinet för bästa effekt? Hur mycket värk måste jag ha innan jag åker in på akuten? Vad gör jag om jag måste vänta hela natten på akuten?

När jag skulle till och gå, visade det sig att en plats blivit ledig åt mig på avdelningen. 

Jag är alltså inlagd (igen).

Smärtans drömmar

Jag visste redan innan jag vakande i morse att mensen hade kommit.

Hur?

När värken är stark drömmer jag alltid de mest konstiga saker. I natt till exempel drömde jag att jag var inlagd i serien "Scrubs". Jag vet precis vilken scen jag var med i och efter det spårade drömmen ur totalt. Som alla drömmar jag har när jag har värk. Fast jag sov var jag helt medveten om att jag hade fått mens.

När jag vakande och klev upp, fick jag bekräftelse på det jag redan visste.

Mens.

Nästa gång

På mitt sjukhus ligger kvinnoavdelningen och BB på samma plan. En korridor skiljer avdelningarna åt. För någon som kämpar för att bli gravid är det en åtråvärd korridor. På "andra sidan" ligger målet - en förlossning, en graviditet.

När jag blev utskriven första gången i höstas, sa barnmorskorna: "nästa gång vi ses, då ligger du på andra sidan." Samma sak sa de gången därpå. Och gången därpå.

Sedan oktober förra året har jag legat inne nio gånger. Nio gånger på fel sida.

Inlagd igen för... ägglossning?

Inte hade jag kunnat ana att dagen skulle sluta på sjukhus.

Jag vaknar av värken. Ilande, skärande och skarp. Det gör ont att röra mig, det är svårt att gå upprätt och att gå på toaletten är en pärs. 

Jag tar mig till soffan, som jag alltid gör i dessa lägen, och installerar mig med värmedynan på magen. Att termometern visar 20 grader redan kl. 8 försöker jag ignorera.

Jag försöker ignorera smärtan också - och till min förvåning så lyckas det! ... fram till att jag rör mig en millimeter. Då känns det som om mina äggstockar ska explodera.

Jäkla endo... att göra så här ont när mensen inte ens kommit igån... Vänta nu. 

Jag känner igen den här smärtan. Det här är exakt samma smärta som vid överstimuleringen. Hur är det möjligt? Jag ska ju bli nedreglerad nu.

Efter värktabletter och fler försök att ignorera värken, är det bara att svälja envisheten och ringa gyn.