Det hemliga receptet för att bota trötthet

Hjälp... Jag vet inte ens hur jag ska börja att skriva ett inlägg... Det är så mycket jag vill få ur mig, så mycket som jag behöver få... jag vet inte ens vad det är för ord jag söker. Alla aspekter av mitt liv är täckt av ett stort töcken och dimma. Total härdsmälta.

Det är så trött jag är.

Jajamensan. Det här kommer att bli ett inlägg där jag gnäller och är osammanhängande (för att det är så min hjärna fungerar just nu - inte alls, med andra ord). Men om du håller ut till slutet så ska jag berätta om mitt nya recept för att bota extrem trötthet.

Härom dagen kunde jag inte ens äta, för att jag var så trött. Igår började jag gråta, sekunden då jag satte mig i bilen på vägen hem från jobbet. Idag... Säg så här, kommer jag ur mysbyxorna är det en bra dag. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover - jag är ändå lika trött. Det är som att dagens energi förbrukas bara av att vakna.

Det är så trött jag är och jag avskyr det.

Förra veckan kom jag till jobbet och en av mina bästa kollegor kom fram till mig och sa:

- Om du behöver hjälp idag är det bara att ringa, så kommer jag. Jag ser att du är jättetrött.

Jag vet inte riktigt om det är värt att sminka sig längre, för uppenbarligen kan inte ens smink dölja hur trött jag är. Samtidigt är jag evigt tacksam över att jag har kollegor som ser hur jag mår.

Jag vill vara aktiv, känna mig pigg och ta vara på tiden av mindre smärta. Jo, ni läste rätt - smärtan har äntligen, äntligen lagt sig! Nedregleringen har börjat verka och smärtan ligger nu under en femma på smärtskalan. Så lågt har jag inte legat sedan maj. Jag har kunnat trappa ner mina smärtmediciner och ligger nu enbart på grunddosen. Förstå, hur lycklig jag är!

Samtidigt har jag svårt att vara lycklig just nu, för tröttheten tvingar mig att se sanningen i vitögat: Jag vet inte om jag har ork till en återföring i november... och så fort jag tänker den tanken brister mitt hjärta. Jag vill så gärna ha ork, jag vill så gärna göra återföringen, jag vill så gärna vara gravid och jag vill så gärna ha ett barn. Min barnlängtan har, som ni kanske hör, aldrig varit så stark som nu.

Inte blir det bättre av att ytterligare en av mina kollegor är gravid. Hon som ser hur jag mår och erbjuder sin hjälp.

Jag är verkligen glad för hennes skull, men jag tror hon såg att jag tog det hårt. Jag var inte beredd på nyheten och jag hade inte orken att klistra på mitt gladaste leende. Istället växer taggen i bröstet och så fort jag släpper garden kommer tårarna.

Det är så trött jag är.

Så - nog om att jag är trött. Det är istället dags att för det hemliga receptet mot extrem trötthet och när livet är tufft i allmänhet - kasta tamponger!

I New York bor två high school-tjejer som i somras lärde sig att koda på ett sommarläger. Deras nyvunna kunskaper mynnade ut i ett dataspel - Tampon Run. Ett spel där du istället för att skjuta ner dina fiender, kastar tamponger på dem. Helt genialt!

De ifrågasätter varför det är sån tabu att prata om mens. Mens är något normalt och naturligt, men tabun lär både kvinnor och män att det är något skamligt. Enligt samhället är det mer normalt och accepterat att skjuta ner folk i dataspel med gevär, än att prata om mens och tamponger.

Receptet är alltså en stunds verklighetsflykt in i dataspelens värld. Det kanske inte botar extrem trötthet, men jag måste säga att det är något befriande att kasta tamponger på all skit som kommer ens väg.

Kasta tamponger för att bota extrem trötthet.
Bild: Tampon Plush, imjustkimmie/flickr.com