Det där med gravida magar

När jag kom till jobbet efter sommaren visade det sig att två av mina kollegor är gravida. En är i vecka 12 och den andra i vecka 23. Hennes mage är så där fint rund och lagom stor. Jag visste inte om att de var gravida och för första gången upplevde jag en tagg i mitt bröst när jag träffade dem.

Jag har inte haft några problem att möta gravida kvinnor tidigare. Vår väg mot ett barn har haft mer fokus på hur jag mått, än ett barn i sig. Det där med gravida magar, har jag inte haft ork att tänka på.

Det börjar komma ifatt nu.

Jag gillar inte att känna den där taggen. Särskilt inte mot de här kollegorna. Hon som är i vecka 23 och jag är ganska lika, vi kommer bra överens och har haft en gemensam nämnare. Vi har varit de enda som inte har haft barn på min arbetsplats. Det har varit hon och jag mot de andra. Nu är jag ensam.

Visserligen vet alla om att vi går igenom ivf. Alla vet att vi kämpar. Alla är stöttande och håller tummarna för oss. Ingen säger några olämpliga kommentarer. Dessutom vet jag inte hur lätt eller svårt de har haft att bli gravida, så vem är jag att döma?

Taggen gjorde att alla mina tankar om "om" började snurra. Om vi hade lyckats i höstas. Om vi inte hade behövt skjuta på återföringen. Om jag inte haft endometrios. Om, om, om.

Jag gillar inte "om". Det leder inte framåt, till något konstruktivt. Det leder ingenstans.

Jag kramade om dem och sa grattis och menade det verkligen. Jag är genuint glad för deras skull. Jag vill inte vara avundsjuk. Jag vill inte ha den där taggen i bröstet.

Jag ber istället om mental styrka och tänker på våra fyra, fina embryon som ligger i en frys och väntar på vår tur.