Hur mår jag - egentligen?

Vart tog sommaren vägen? Den klassiska frågan alla ställer sig när jobbvardagen gör sitt intåg igen. Ofta med en underton att vädret har varit dåligt och att det har varit få fina sommardagar.

I år är det ingen som ställer sig den frågan på mitt jobb. Alla kommer utvilade och solbrända, efter många sköna timmar på stränder och solstolar. Pigga. Fräscha.

Jag är som alltid blekast (jag har väldigt ljus hy och svårt att bli brun), men i år är kontrasten ännu större. Inte är jag utvilad heller. Opigg. Ofräsch.

Sjuk.

Vart tog sommaren vägen? Jag vet exakt. Den försvann när jag låg på sjukhus, eller under de perioderna mellan jag låg på sjukhus.

Så. Hur mår jag - egentligen?

Bättre. Trots allt mår jag bättre. Jag tar fortfarande dag för dag och försöker hela tiden lyssna på min kropp.

Kroppen börjar så sakteliga svara på hormonbehandlingen. Smärtan är fortfarande lättriggad, men den håller på att lägga sig. Ingen ägglossning eller mens är i sikte - precis som det ska vara. Bara vetskapen om att jag har något i min kropp som hindrar endometriosens framfart gör mig lugn. Jag kan planera mitt liv, istället för att vänta på nästa sjukhusvistelse. Det går åt rätt håll.

Tröttheten är det som verkligen avslöjar hur påfrestande min sommar var. När första dagen på jobbet var slut, kunde jag knappt hålla ögonen öppna för att jag var så trött. De följande två dagarna satt jag bara i soffan, innan kroppen och huvudet började fungera igen. Jag lyckades tack och lov förhandla mig till en lugnare jobbperiod i augusti. På så sätt kan jag fasa mig in i jobbet, istället för att börja med en till sjukskrivning.

Kroppen börjar återhämta sig, men psyket har precis börjat inse vad kroppen varit med om. Jag arbetar mycket med att hålla mina humörsvängningar i schack, med hjälp av min kurator. Med Zoladex är humöret stabilare, än med nässprayerna, och de humörsvängningar jag faktiskt har, beror till större del på tröttheten och ivf-resan i sig.

Beslutet om att skjuta på återföringen har sjunkit in och jag känner i min själ hur rätt beslutet är, men det gör det inte till ett enkelt beslut. Det känns som om jag fallit på målsnöret och är så utmattad att jag inte har ork att resa mig upp igen.

Jag vet att det inte är så. Jag vet att vi måste vänta. Jag vet att jag kommer att resa mig igen. Tyvärr underlättar det inte, att jag på nätterna drömmer om att vi är på väg till vår ivf-klinik och återföringen. Hjärnan måste komma ifatt kroppen.

Under tiden försöker jag bara göra saker jag mår bra av. Gå på promenader. Umgås med vänner. Äta gott. Skratta med kollegor. Se bra filmer. Spendera tid med min man. Ligga i badkaret och läsa en bra bok - bara för att jag vill.

Jag är utmattad men på väg upp igen. Jag har ett tydligt mål och hur jag vill må vid det målet. Jag kommer fortsätta ta dag för dag, så länge det behövs, tills jag är där.

Så mår jag.

Jag är på väg upp igen. Bild: Sunset Girl/Unsplash