"Du måste få leva också."
De orden har ringt i mitt huvud. Min underbara läkares ord i juli, efter att jag berättade om mina planer om att skjuta på återföringen.
Planerna har nu blivit ett riktigt beslut. Ett verkställt beslut.
De orden har ringt i mitt huvud. Min underbara läkares ord i juli, efter att jag berättade om mina planer om att skjuta på återföringen.
Planerna har nu blivit ett riktigt beslut. Ett verkställt beslut.
Jag pratade med min ivf-läkare idag. Om hur sommaren varit, om turerna in och ut på sjukhuset och om att jag inte har ork att genomföra återföringen. Att jag vill få vara jag ett tag.
"Ett klokt beslut", tyckte han.
Jag bad om att få byta mediciner till Zoladex, eftersom jag mår bättre på sprutorna än nässprayerna, och det var inga bekymmer. Nästan bättre med tanke på att jag vill göra ett uppehåll på minst tre månader.
Plötsligt försvann lite av trycket över bröstet.
Läkaren sa vi bestämmer helt själva hur långt uppehållet blir. Vi utgår från hur jag mår och hör av oss till kliniken när vi känner oss redo. När jag är stark igen.
Plötsligt kunde jag andas igen.
Efter samtalet grät jag av lättnad. Lättad över att få byta mediciner. Lättad över att alla stödjer mitt beslut. Samtidigt grät jag också av sorg - att tvingas ställa in det jag vill göra allra mest.
Plötsligt gick allt min väg - apoteket hade medicinen inne och vårdcentralen kunde ge mig en tid redan under eftermiddagen - allt inom två timmar efter samtalet.
Nu är vår ivf-vila verklighet.
Trots att jag egentligen inte vill något mer än att göra återföringen - helst nyss - så känner jag hur fördelarna med ett uppehåll väger över. Jag känner att min kropp längtar mer efter en återhämtning, än en återföring.
Jag ser fram emot att:
- kunna arbeta utan att ligga på sjukhuset en gång i månaden.
- kunna träna och bygga upp min kropp igen.
- kunna göra vad jag vill och inte bara tänka på stimuleringsscheman.
- kunna fokusera på att slappna av och bli lugn i mig själv.
- kunna dricka ett glas vin, när jag trappat ner på smärtmedicinerna.
- hinna känna efter vad min kropp mår bra av.
- äntligen, äntligen få en paus från smärtan.
För att koppla bort hela sommaren och tänka på något helt annat ska jag och min man ut på restaurang ikväll. Bara vi, god mat och en lugn period framför oss.
Och plötsligt kan även jag få leva.
Förnuftigt att ta en vila för att återhämta dig, det förtjänar du efter alla turer till sjukhus! Jag håller tummarna för att du snart ska må bättre! Kram
SvaraRaderaTack, så mycket! Det hoppas jag också.
SvaraRaderaKram
/Hedwig
Ett tufft men väldigt klokt beslut. Om några månader är du redo igen och då tror jag att ni har bättre förutsättningar att lyckas när din kropp är i balans igen och redo att orka en graviditet dessutom. Ta hand om dig!
SvaraRaderaJa, jag känner att det är rätt. Jag är lugnare än jag varit på hela sommaren och det behöver jag nu.
RaderaVi får se om jag orkar jobba augusti ut. Om inte annat så får det bli en sjukskrivning, så att jag inte sliter ut kroppen på jobbet det första jag gör efter semestern.
Kram
/Hedwig
Ett tufft beslut att ta, men klokt. Har inte hört talas om Zoladex tidigare, det ska jag nog ta upp med min endometriosläkare. Har kört Suprecur, men trots att jag verkar må förhållandevis bra av den jämfört med många andra, så är den ett litet helvete.
SvaraRaderaDet jag framför allt gillar med Zoladex är att jag bara tar sprutan var 28:e dag. Så jag behöver inte bry mig om medicintider var 8:e timme.
RaderaFörsta gången jag fick en långtidsverkande medicin (Enanton) så var det lite läskigt, för om jag inte klarade medicinen så var det 28 dagar innan jag kunde byta medicin. Men jag var beredd att prova och det tycker jag du också ska vara. Om den funkar är det definitivt värt det. :-)
Kram
/Hedwig