Min hjärna har slutat fungera – jag glömmer allt

Idag var en tung dag. Det händer mycket på jobbet nu, mycket som ska vara klart innan alla går på julledighet. (Jag fattar inte ens att det snart är jul. Det är julpynt över allt, men för mig skulle det lika gärna kunna vara augusti.)

I alla fall. Den här veckan är särskilt hektisk för alla, men för mig är den kommande veckan ett berg. Min energi är slut. Mina reserver är slut. Tröttheten är total och jag har bara ångan kvar.

Ett tydligt exempel på hur trött jag är, är mitt minne. Det är inte vad det varit.

Ett symtom på symtomet

När jag kom till jobbet idag insåg jag att jag glömt att det var ett möte på förmiddagen. Dessutom missuppfattade jag var mötet skulle vara, så när mötet började var jag i ett helt annat hus. Ingen skada skedd, jag kom försent till mötet bara, men hela förmiddagen blev så tydlig på hur dåligt mitt minne fungerar. Jag menar – glömma bort ett möte som jag själv tagit initiativ till! Två gånger!

Jag ser glömskan som ett symtom på symtomet. Ett symtom på endometriosen är trötthet som, när det blir för stor, påverkar minnet och den kognitiva förmågan.

Talande, när hjärnan inte funkar...
Bild: Banksy, "Sorry! The lifestyle you ordered i currently out of stock."/flickr.com

Mitt minne började bli sämre redan i höstas. Jag glömde småsaker och förväxlade tider, men det var sällan värre än att det gick att lösa på ett eller annat sätt. Nu kan jag glömma saker som sades till mig för någon timme sedan eller så kan jag inte ens förstå vad som sägs till mig. Jag har svårt att hålla tråden när jag pratar och när jag tappar den hittar jag inte tillbaka (kan säga att det är en utmaning att få ihop det här inlägget också…). Att tänka och föra resonemang är helt bortblåst, vilket är riktigt tungt för en analytisk person som jag.

För att inte ”avslöja” mig håller jag tyst. Jag lägger istället all min ånga på att försöka göra vad jag kan för att hålla reda på tider, uppgifter och möten.

Att hantera glömska

Mina kollegor tycker inte att det är så farligt. De menar att det händer och att det är naturligt när det är stressigt som nu. Själv vet jag att min glömska inte beror på stress, visst kan den förvärras, men jag vet att den beror på min fruktansvärda trötthet. Det är hjärndimma på hög nivå.

Jag överlever den här veckan med strikta rutiner.

• Jag måste skriva ner allt, allt, allt (och sedan komma ihåg var jag skrev ner det). Min almanacka är min livlina och post-it lappar på datorn är världens bästa uppfinning.
• Listor är en väldans bra att ha. De ger mig en översikt över vad det är jag måste göra och vad jag måste prioritera.

Hur konstigt det än låter så behöver jag släppa allt jag kan tänkas glömma. Annars så kan jag inte släppa att jag glömt något. Att skriva ner det hjälper mig att komma ihåg och jag behöver inte komma ihåg det i mitt huvud.

Det ironiska i det här är att jag upplevs som organiserad och inte alls så förvirrad och glömsk som jag egentligen är.

Jag kommer nog glömma igen…

Det här är pinsamt. Det är pinsamt att glömma och det är pinsamt att erkänna att jag inte är att lita på just nu. När det uppdagas – som idag – försöker jag skämta och skratta bort det, men inom mig är det full panik.

Jag behöver behålla lugnet för att klara den här veckan, hålla huvudet kallt och läsa min almanacka och mina post-it lappar om och om igen. Vissa dagar går det bättre och vissa dagar är det sämre. Jag kan inte veta vilken dag som är vilken.

Jag kan bara ta det lugnt och hoppas att när min hjärna slutar fungera, så går allt att lösa på nåt sätt.

Och ni! Nu har ju MUSIKHJÄLPEN börjat! Hjälp till att stoppa spridningen av hiv!