Fönstret står på vid gavel och utanför hörs tornseglarnas entoniga, gälla skrik. Om jag blundar och föreställer mig att ventilationsfläkten på sjukhustaket istället låter som en höfläkt, är det nästan som om jag är på landet.
Jag tar en dusch och låter håret torka i korsdraget från fönstret. Om jag kisar och föreställer mig att handdukarna hänger i ett träd istället för på en stol, är det nästan som om jag tagit ett kvällsdopp.
Tankens kraft är stor. För ett ögonblick ligger jag inte på sjukhus, utan njuter av värmeböljan som alla andra.