Den allra svartaste sidan av barnlösheten

Vi har nu försökt få barn i tre år. Tre år av förhoppningar, lycka, bakslag och oändlig sorg. En sorg som inte får tid eller möjlighet att läka. Ett sår som gång på gång på gång rivs upp och blöder med samma intensitet som när det uppstod.

Det började som ett obehag, som när du vet att skorna skaver men du bär dem ändå – för de är ju såå snygga. Du skakar på huvudet när blåsan på hälen kommer, men på med ett plåster och på med skorna igen – du behöver bara gå in dem.

Bara det att dessa skor kommer alltid att skava, hur mycket du än går i dem. Till slut har blåsan blivit ett öppet och infekterat sår. Nu hjälper det inte vilka skor du än har på dig – vad du än har på foten skaver.

Så här känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så fort du ser ett litet barn, så fort du ser någon som är gravid, så fort du hör om ett gravidbesked. Och du kan inte gå någonstans – någonsin – utan att såret rivs upp.

Bild: Milada Vigerova/Unsplash.com; edit, Hedwig

Sura biverkningar

Begrunda detta:

Jag har en kronisk sjukdom. En sjukdom som tvingar mig att gå på starka hormoner och starka smärtmediciner. Alla mediciner ger mig otaliga biverkningar. För att råda bot på det får jag fler mediciner mot biverkningarna.

Eller mediciner mot medicinerna om man så vill.

En av de vanligaste smärtmedicinerna är NSAID-läkemedel (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel), t ex ibuprofen, diklofenak, naproxen, acetysalicylsyra och ketoprofen. De funkar alldeles utmärkt mot inflammation.

De funkar däremot mindre bra mot att bibehålla en hälsosam magslemhinna. Riktigt dåligt faktiskt. Om du vill må bra i magen ska du definitivt inte ta NSAID-tabletter under en längre tid. (Säger personen som nu haft mer eller mindre kronisk värk i drygt fem år.) Magkatarr och magsår är inte ovanligt vid lång användning. Och första varningstecknet?

Sura, sura uppstötningar.

Nationella riktlinjer för endometrios – Äntligen!

Det är smått motsägelsefullt. Jag har en blogg om endometrios, där jag vill föra fram hur det är att leva med endo och göra sjukdomen mer uppmärksammad. I det ingår det att hålla sig lite á jour med vad som händer i endometriosvärlden och skriva om det. Att vara aktuell och ge svar på tal i realtid. Det är ju lite det som är vitsen med att ha en blogg.

När regeringen gav i uppdrag till Socialstyrelsen om att ta fram nationella riktlinjer för endometriosvården i Sverige – den största nyheten i Endo-Sveriges historia – vad händer då på min blogg?

Ingenting. Dött. Total tystnad. Som om den nyheten vore en fis i rymden.

Det har förstås att göra med att när detta beslut togs, 4 februari 2016, så var jag inte i mentalt tillstånd att ta mig ut på bloggen och än mindre att orka hänga med i nyhetsrapporteringen. Det var min man som berättade vad som hade hänt för mig. Så mycket för att vara aktuell och ha svar på tal.

Självklart har detta inte gått förbi mig – så bortkopplad har jag inte varit. Men jag har varit för trött för att orka reagera. Dagen efter att beslutet togs fick jag faktiskt ett mail från Sveriges Radio, som ville intervjua mig och höra mina åsikter. Tyvärr kunde jag inte svara på jobbet och eftersom allt går fort i media så föll turen på någon annan. Och kanske lika bra det med tanke på hur jag mådde.

Men bak i huvudet har frågan malt: vad skulle jag ha sagt?

Jag i Veckorevyn

Det här är på ett sätt lite "old news", men det är för stort för att jag inte ska ta upp det.

I början av maj fick jag ett mail från Veckorevyn. De frågade om de fick lägga upp mitt inlägg "Vad du INTE ska säga till någon med endometrios" på deras hemsida. Det kunde jag ju givetvis inte säga nej till (läs: hoppade runt av glädje och kunde inte sluta skratta, samtidigt som jag ringde min man och mamma och skrek: "De vill länka till min blogg från Veckorevyn! De vill länka till min blogg från Veckorevyn!").

Så nu har jag blivit publicerad på Veckorevyn! Så jäkla stolt!

Läs artikeln här: 10 saker du inte ska säga till någon med endometrios.

Fem månader senare...

Det är som att öppna dörren till ett hus som varit tillbommat under lång tid. Dammet ligger som en matta över alla ytor. Luften står still och luktar ovädrat. Allt ser precis likadant ut som det alltid gjort. Och ändå inte.

Precis så känns det att kliva in i det här digitala rummet. Lite nostalgiskt, lite dammigt och ovädrat. Men öppnar jag fönstren släpper jag in både solsken och frisk luft. En chans att städa upp och börja om på nytt. Eller åtminstone bygga vidare på det som har varit.

Jag ska sluta vara så poetisk nu, ta tjuren vid hornen (jag är ju ändå en oxe!) och istället våga berätta om vad som hände där i december. Egentligen handlar det inte om att våga berätta, som att orka berätta. Det är långt och det tar sin tid.