fredag 20 maj 2016

Fem månader senare...

Det är som att öppna dörren till ett hus som varit tillbommat under lång tid. Dammet ligger som en matta över alla ytor. Luften står still och luktar ovädrat. Allt ser precis likadant ut som det alltid gjort. Och ändå inte.

Precis så känns det att kliva in i det här digitala rummet. Lite nostalgiskt, lite dammigt och ovädrat. Men öppnar jag fönstren släpper jag in både solsken och frisk luft. En chans att städa upp och börja om på nytt. Eller åtminstone bygga vidare på det som har varit.

Jag ska sluta vara så poetisk nu, ta tjuren vid hornen (jag är ju ändå en oxe!) och istället våga berätta om vad som hände där i december. Egentligen handlar det inte om att våga berätta, som att orka berätta. Det är långt och det tar sin tid.

Torsdagen den 17 december fick vi reda på att vår andra graviditet också hade avstannat, men kroppen förstod inte den här gången heller att det inte fanns något liv i min mage. Jag och läkaren kom överens om att en skrapning var bästa alternativet även denna gång. Sagt och gjort. Jag fick veta att de skulle höra av sig när jag var inbokad.

Fredagen kom och ingen hörde av sig. Jag ringde och frågade hur jag låg till och fick veta att jag inte var uppsatt på någon lista, utan fortfarande stod i kö. De skulle höra av sig så snart jag var inbokad. Fredagen led mot sitt slut utan nya svar.

Alla hormonpreparat hade jag slutat med så fort vi fick reda på att graviditeten gått åt skogen och på lördagskvällen började jag blöda lite försiktigt. Och det var ju precis det här förloppet jag inte ville skulle ske. Jag ville förekomma blödningen och smärtorna med en skrapning. 

Mitt i natten mot söndag vaknade jag av smärtorna. Så intensiva att de nästan tog andan ur mig. Sakta tog jag mig upp, fick i mig den smärtlindring jag hade hemma och la fokus på en enda sak: att andas igenom smärtan. Värken peakade kraftigt till en nia på smärtskalan och jag höll nästan på att svimma. Jag gjorde en deal med mig själv att fick jag ingen lindring av tabletterna inom en halvtimme, då var jag tvungen att ringa ambulans. 

Men det är något speciellt med starka mediciner. Jag kände sekunden då de började verka - minuter innan min mentala tidsfrist gick ut. Jag kunde andas igen, jag kunde röra mig igen och jag kände att jag kunde somna om. Så jag prioriterade sömnen framför en natt i ambulans och på akuten.

När söndagsmorgonen kom var smärtan precis under kontroll med hjälp av tabletterna, däremot blev det tydligt att så fort tabletterna slutade verka kom värken tillbaka. När jag spydde av smärtan var det bara att ta sig upp till akuten.

Väl i väntrummet så låg jag och kved på en brits. Kunde inte röra mig och mådde fortfarande illa. När jag till slut fick träffa läkaren och gjort en gynundersökning (åh, fy! med mina smärtor...) var svaret enkelt: "Vi skrapar dig idag". (Jag var för övrigt fortfarande inte inbokad för skrapning senare i veckan.)

Jag blev inlagd, kraftigt smärtlindrad intravenöst och förbereddes inför skrapningen. Bland annat tar man ett läkemedel vaginalt, som hjälper till att mjuka upp livmodertappen och det tar några timmar för det att verka. Några smärtsamma timmar.

Vid 21-tiden på kvällen kom de och hämtade mig till operation.

Den här gången gick allt bra. Det tillstötte inga komplikationer, tack och lov, och de menade att jag kunde åka hem efter operationen - sisådär klockan 23 på kvällen/natten. 

"Eh, nej", tyckte jag. Jag ville vara kvar, inte bara för att det var så sent och jag var nyvaken ur narkosen, utan för att vara på rätt plats ifall det skulle tillkomma komplikationer. 

Det var det bästa beslutet jag tog. Läkaren som genomförde operationen kom till mitt rum mitt i natten, för att berätta hur det gått, och då ställde jag den enda fråga jag haft i mitt huvud sedan torsdagen: varför

Varför händer det här igen? En gång kan jag förstå - men två gånger? Och med ett perfekt embryo?

När ronden kom på morgonen hade läkarna med sig den frågan och tagit den vidare till min fertilitetsläkare. Han hade egentligen redan tagit semester inför jul, men av en händelse så hade han kommit in till sjukhuset för att hämta några papper. Då tar han sig tid att träffa mig.

Han är på riktigt en fantastisk läkare. 

Han tyckte att jag och min man skulle gå igenom en missfallsutredning. Eftersom vi redan är inne i ivf-svängen och har två missfall - som kommit efter ivf-behandling - är det onödigt att behöva gå igenom ytterligare ett missfall (bara för att), innan vi får en utredning. Tre missfall är ju i vanliga fall gränsen för att få en utredning. Så hux flux fick jag en blodprovsremiss (totalt nio rör om jag minns rätt), inklusive en kromosomanalys för både mig och min man.

Därefter frågade han hur jag mådde mentalt och jag sa som det var: "Det är skit". (Mina svordomar vet ingen hejd numer, när jag pratar om detta. Jag säger precis hur förjävla jobbigt det här är.) Och då gav han mig det rådet som varit mitt mantra de senaste fem månaderna:

Gör sånt som du mår bra av. Glöm inte bort att leva.
Låt inte ivf och missfall bli ditt liv.

Detta har varit min livlina. Det tog två månader innan jag kunde prata om missfallet utan att börja gråta. Det har varit skit. Julen var skit. Men jag har gjort saker för min skull. Jag har:
  • börjat sjunga i kör igen (Jag har alltid sjungit i kör, från tre års ålder fram till jag började jobba och det tog all min tid.) 
  • orkat lägga kraft på att utveckla mitt jobb och visa fram fötterna
  • åkt slalom, för första gången på åtta år (Varför har det dröjt åtta år?! Det är ju bland det bästa som finns!)
  • umgåtts med vänner och dessutom rest och hälsat på gamla studiekamrater vi inte träffat på tre år
  • glatt mig åt att värken har hållits i schack med klimakteriehormonerna
  • börjat gå hos kurator igen
  • varit så oändligt glad att jag har min man (Han blev ju förkyld med feber precis när vi fick reda på missfallet, så allt det här fick jag ju gå igenom utan honom. Min mamma var med mig som stöd, men åh, vad jag ville ha honom med på sjukhuset...)

Vi har också gått igenom och fått svar på missfallsutredningen - som inte visade någonting. Så klart. Det är förstås skönt att vi inte måste kriga mot ännu en sak, samtidigt som det hade varit en lättnad att få reda på varför min kropp inte har kunnat behålla graviditeterna. 

När nästa behandling kommer att ske vet jag inte. Någon gång efter sommaren. Just nu är min mentala hälsa viktigare än att rusa in i ytterligare ett försök.


Så. Då har jag viftat bort massa gammal, dammig spindelväv, öppnat fönstren på vid gavel och låtit mattorna hänga ute och vädrats. 

Luften är inte lika tung att andas, känner ni det?

Bild: Jim Makos/flickr.com

15 kommentarer:

  1. Usch vad tråkigt att höra! Finns inga ord för hur orättvist livet är mot vissa! Jag hoppas att du hittar styrkan att fortsätta för du kommer att få bli mamma en dag! Ska du äta blodförtunnande nästa gång? Finns vetenskapliga studier på att det hjälper kvinnor som haft upprepade missfall att behålla sina graviditeter. Håller tummarna för dig och sänder enorma kramar till dig gumman! Kram Genus Longing

    SvaraRadera
  2. Åh, tack för tipset! Det ska jag fråga om till nästa försök.

    Förresten - grattis! Jag blev så otroligt glad för din skull! Även om jag inte kommenterat, eller inte alls varit aktiv i bloggsfären, så håller jag koll på hur det går för vissa och du är en av dem :-)

    Kram
    / Hedwig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om läkaren inte skriver ut blodförtunnande kan du köpa Albyl på apoteket och dela den i 4 delar och ta 1/4 dels tablett varje dag! Inget farligt att experimentera med själv. Ja allt känns overkligt och ouppnåeligt. Vi får se vart vi hamnar! Roligt att du följer mig. Kram på dig gumman! Genus Longing

      Radera
  3. Åh, sorgligt att läsa, men så vackert du beskriver, älskar din poetiska inledning... Styrkekramar till dig!

    SvaraRadera
  4. Är inne och läser din blogg för första gången och tårar rinner nerför mina kinder. Blir så starkt berörd av din text eftersom jag känner igen mig så väl i det du beskriver. Jag är själv inne i den känslomässiga berg- och dalbana som ivf innebär. Och efter 4 missfall känns det svårt att hålla hoppet uppe. Jag har en kropp som inte klarar av att behålla en graviditet... trots att inget fel hittas i de utredningar som jag gått igenom. Känner mig sliten i både kropp och själ. Att hela tiden hamna på ruta ett igen och börja om från början är vårt normala tillstånd. När vänner som också haft svårigheter med att få barn lyckas känns det som att alla "går om" oss och vi står fortfarande och stampar på samma ställe. Ibland känner man sig så ensam i allt detta kämpande. Därför betydde det mycket för mig att få läsa din berättelse. Det fick mig att känna mig mindre ensam... Jag önskar att alla som kämpar når sitt mål i att en dag bli föräldrar. Tack så mycket för att du delar med dig av din berättelse. Stor kram till dig och jag önskar er all lycka!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Jag kan bara säga detsamma! Det betyder mycket för mig också att få höra från andra som också kämpar med liknande upplevelser. Att få veta att inte heller jag är ensam. Man lever så i sin egna bubbla, alla känslor och tankar under ivf-resan. Det är ensamt, så en blogg går verkligen åt två håll (något jag inte trodde var möjligt när jag började blogga).

      Tack, för att du delar med dig! En stor varm kram till dig och all lycka på vägen!

      /Hedwig

      Radera
  5. Så fint skrivet och så glad att du är tillbaka! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag håller tummarna för dig!
      Kram
      / Hedwig

      Radera
  6. Fint skrivet. Åh, jag vill komma in i det där rummet, där allt är nytt fast samma. Jag går igenom bergodalbanor i Endometriosbehandling, och har en strulande mage. Jag vill bli FRI detta! Och nog måste jag kämpa med fokus. Liksom din läkare gav dig ett mantra måste jag finna mitt. Lycka till i allt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, så mycket! Jag vet hur det är att gå igenom den där berg-och-dal-banan. Jag har åkt på den i flera år. Det är en liten tröst som inte alltid hjälper - jag måste påminna mig själv om det flera gånger - men det blir bättre. Jag måste tro på det. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en behandling som fungerade, men det gjorde jag. Till slut. Den är inte lätt, men den är ändå lättare än alternativet. Och jag måste tro på att berg-och-dal-banan jag är inne i nu till slut också blir lättare.

      Och JA, att få blir FRI från all skit - värk, hormoner, biverkningar, strulande magar och infertilitet är min högsta önskan.

      All lycka till dig att hitta ditt mantra och energi.

      Kramar!
      /Hedwig

      Radera
  7. He! Har sett fram emot en uppdatering här och nu äntligen kom jag hit och läste. Jag blir så oändligt ledsen för din skull, men det låter som att du hanterar det eländiga med så mycket styrka! Heja dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack så mycket för din kommentar!
      Kram
      /Hedwig

      Radera

Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.

Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com