Fem månader senare...

Det är som att öppna dörren till ett hus som varit tillbommat under lång tid. Dammet ligger som en matta över alla ytor. Luften står still och luktar ovädrat. Allt ser precis likadant ut som det alltid gjort. Och ändå inte.

Precis så känns det att kliva in i det här digitala rummet. Lite nostalgiskt, lite dammigt och ovädrat. Men öppnar jag fönstren släpper jag in både solsken och frisk luft. En chans att städa upp och börja om på nytt. Eller åtminstone bygga vidare på det som har varit.

Jag ska sluta vara så poetisk nu, ta tjuren vid hornen (jag är ju ändå en oxe!) och istället våga berätta om vad som hände där i december. Egentligen handlar det inte om att våga berätta, som att orka berätta. Det är långt och det tar sin tid.

Skrapning med komplikationer

Ja, vad ska jag säga? 

Vad ska jag svara alla som tittar oroligt på mig, som tycker synd om mig, som tycker att jag går igenom för mycket, som tycker att jag har otur, som tycker att allt händer mig?

Jag avskyr när folk tycker synd om mig. Det får mig att känna mig svag. Samtidigt förstår jag mer än väl varför de tycker synd om mig och varför de reagerar som de gör. Det finns inga andra ord helt enkelt. Hade jag sett mig själv utifrån hade jag nog reagerat på samma sätt, för i grund och botten är ju alla tycka-synd-om-reaktioner omtanke. Det fattar till och med jag.

Skillnaden är att när all skit och djävulskap händer mig själv, går jag in i nåt slags "attackläge". Hur hanterar jag det här, vad behövs göras, vad ska jag tänka på? Handling och beredskap - allt för att inte gå under.

Som ni kanske förstår så har jag ett par tuffa dagar bakom mig. Det är mycket som hänt och inläggets längd är därefter.

I torsdags skrevs jag in på dagkirurgin för skrapning.

Rörd och lugn

Först av allt vill jag tacka så otroligt mycket för alla fina kommentarer! När jag började blogga, för drygt ett år sedan, hade jag aldrig kunnat ana vilket stöd en blogg kunde ge. 

Det vet jag nu. 

Från djupet av mitt hjärta vill jag säga hur mycket det betyder. Ni skulle bara veta hur tårarna har flödat när jag läst kommentarerna! Jag har tyvärr inte orkat svara på dem. Helst av allt skulle jag vilja ge var och en en stor kram, men det går ju inte riktigt... 

Så - TACK!

För det andra tänkte jag uppdatera er lite om vad som händer nu.