Redo att kliva ut ur bubblan

För första gången på två månader känner jag… (Behov? Ork? Lust…? Ja, nånting i alla fall.) … att skriva igen. Efter missfallet och skrapningarna tog allt slut. Glädjen, orken och det som driver mig framåt – det som är jag – försvann. Pust väck.

Det enda jag hade som mål (eller önskan kanske jag ska säga) var att inte bli totalt emotionellt uppäten, av allt som hänt sedan januari. Tro mig, det hade varit mycket lättare att ge mig själv hän till alla mörka tankar som finns och bara falla.

Men det vill jag inte.

Istället har jag, tillsammans med min fantastiska kurator, försökt fokusera på att leva här och nu. Att inte fastna i att älta det som har hänt eller fastna i oro över framtiden.

Så har jag lärt mig att acceptera endometrios

Endometrios innebär att livet förändras. Har du nyligen fått din diagnos, eller kanske misstänker att du har endometrios, har du säkert massa frågor om vad endometrios är eller hur det kommer att påverka ditt liv. Har du haft endometrios ett tag kanske du håller på att lära dig hantera tillvaron.

Jag vill prata om acceptans. Det svåra i att acceptera en kronisk sjukdom och det svåra i att gå vidare. Acceptans är en process som innebär att vi går igenom olika känslor och reaktioner för att kunna bearbeta kris eller sorg. Även om vi på individnivå hanterar kris eller sorg olika, så är grunden densamma.  

De olika faserna, som avlöser och går in i varandra, är chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Att drabbas av endometrios är en sorts kris och sjukdomen kan vara svårt att acceptera - men det går.