Dags igen för frysåterföring

Så var semestern snart slut. Trots brist på sol och värme, och mindre brist på blåst och regn, så har jag haft det riktigt, riktigt bra. 

Jag hade två mål i sommar: 1) att ta det lugnt och vila och 2) att göra sånt som är roligt och som jag mår bra av. Jag har mått bättre än vad jag gjort de senaste två åren. 

Nedregleringen har fungerat så bra att jag har haft dagar då jag varit nästintill smärtfri. 

Smärtfri.

Det är ett ord som inte ens existerat i mitt ordförråd på två år. Jag har fått en paus som har varit mer än välbehövlig. Jag har fått distans till allt som hände i våras och har fått chans att läka - både kroppsligt och mentalt.

På onsdag börjar jobbet och imorgon, tisdag, gör vi vår andra frysåterföring. Då är det dags att tina ett av våra tre kvarvarande embryon. Och sen är det tre veckor med ruvning innan testdagen...

[Djupa andetag.]

Vi har haft samma stimuleringsprotokoll som förra gången; jag började med östrogen i slutet av juli (tre veckor efter sista zoladexsprutan), för en knapp vecka sedan gjorde jag vaginalt ultraljud för att mäta livmoderslemhinnan (14 mm) och dagen efter började jag med progrestoron. 

Jag är lite mer... reserverad... inför det här försöket, än vad jag var i februari - vilket antagligen är helt naturligt. Vi fick ju gå igenom, vad som kändes som, varenda krok, krön och stup på vägen. 

Som tur finns min man vid min sida. Alltid lika stabil och positiv. Min motvikt när mina egna tankar rusar för långt bak, för långt fram eller bara runt i cirklar (vilket de har gjort typ hela tiden den senaste veckan).

För det finns inget som får tankarna att rusa så mycket, som att avsluta semestern med buller och brak, med benen högt i en gynstol för ett andra frysförsök.