Jag måste vara den svåraste människan på jorden att leva med just nu. Alla mina krafter är som bortblåsta. Den lilla energi jag lyckades samla på mig efter överstimuleringens alla turer, försvann med den senaste sjukhusvistelsen.
Jag är beroende av min man och min familj för att klara mig, men är så extremt trött och matt att jag har alla taggar utåt. Så fort jag rör mig, skvalpar vätskan runt i buken och orsakar smärta. Men hur skulle du vara om du blev svimfärdig så fort du ansträngde dig, om du gick på så starka mediciner så att du alltid var yr eller om varje rörelse du gjorde gav dig skärande smärta?
Hur hade du mått? Hur hade du känt dig?
Jag är beroende av min man och min familj för att klara mig, men är så extremt trött och matt att jag har alla taggar utåt. Så fort jag rör mig, skvalpar vätskan runt i buken och orsakar smärta. Men hur skulle du vara om du blev svimfärdig så fort du ansträngde dig, om du gick på så starka mediciner så att du alltid var yr eller om varje rörelse du gjorde gav dig skärande smärta?
Hur hade du mått? Hur hade du känt dig?
Häromveckan läste jag en forskningsstudie, "Endometriosis: improving the wellbeing of couples", som jag sedan inte riktigt kunnat släppa.
Det är en studie som undersöker hur endometrios påverkar både kvinnan och (i den här studien) mannen i ett förhållande. Just att den fokuserar även på mannen gör den lite unik och det var den aspekten som gjorde att jag inte kunde släppa den.
Jag ser hur jag påverkas, hur jag måste gå igenom all smärta och alla behandlingar, hur jag ständigt måste hantera sjukdomen och hur jag tvingas be om hjälp. Det är lätt att bli helt "uppslukad" och ganska egocentrisk av endometriosen, just för att den alltid är närvarande.
Jag glömmer ofta (eller orkar inte tänka på) att endon i lika hög grad påverkar min man.