Min man - att ha en partner som står bredvid

En av mina lyckligaste dagar var för snart ett år sedan, då jag och min man gifte oss. Det låter klyschigt men det var en perfekt dag. Allting klaffade, solen sken och vi firade dagen med våra familjer och de vänner som betyder mest för oss. 

Någon som däremot inte var inbjuden var endometriosen. Jag hade gjort klart att ingen skulle prata om den i något tal och det skulle inte finnas någon referens om den i berättelsen om vår historia. Den var inte värdig att komma på vårt bröllop - hur stor plats av våra liv den än försöker ta. 

Sagt och gjort - endon fanns inte med på vårt bröllop. Det var bara vi. 

Hur mycket klarar ett förhållande?

Jag och min man har varit ett par i sju och ett halvt år. När vi träffades visste jag inte att det fanns en sjukdom som hette endometrios, än mindre att den härjade i min mage. När jag blev sjuk var jag förundrad över hur självklart han tog det att sitta med mig på akuten eller sjukhussängen och hur självklart det var för honom att ställa upp för mig i alla lägen. 

Jag, som alltid varit stolt över min självständighet, mådde inte alls bra över att inte klara mig själv och att förlita mig på någon annan. Det han bevisade för mig var att han alltid ställer upp. Numer vet jag vet inte vad jag skulle göra utan det stöd, omsorg, förståelse och kärlek han ger mig. Vad vi än går igenom, kommer vi gå ut ur det starkare. 

Klyschigt så det förslår - jag vet.

Tyvärr är det så att alla förhållanden klarar inte av endometrios eller andra kroniska sjukdomar. Det är ingen självklarhet att en partner stannar i tuffa tider och det är synd, för det är ofta då vi behöver dem som mest. 

Att ha mycket värk och smärta tär på ett förhållande, även på vårt. Det är inte lätt för min man att stå bredvid och se mig ha ont och inte kunna göra något åt det. Det är inte lätt för mig att han ska behöva dra det tunga lasset i hushållsarbetet och samtidigt ta hand om mig. Smärtan kan också göra mig introvert vilket kan leda till att min man känner sig bortstött, inte minst i sovrummet.

Att ha någon bredvid sig. Bild: wordsoverpixels

Att kunna be om hjälp

Betydelsen av stöd förstod jag inte förrän jag verkligen behövde det. Jag insåg att min självständighet inte försvagas av att jag ber om hjälp, den stärks istället. 

Det fantastiska med min man är att jag inte ens behöver be om hjälp - han ser det utan att jag behöver säga något. I och med att han varit med ända från början har han förståelse för vad jag går igenom och det skrämmer honom inte. Eller jo, det skrämmer honom att se mig ha så ont, men det skrämmer inte bort honom. Han ställer upp oavsett om jag mår bra eller dåligt, gläds med mig när jag har bra perioder och tröstar mig när jag mår som sämst. Samtidigt kan vi alltid prata och ha kul tillsammans, något som, enligt mig, är bland det viktigaste i ett förhållande. Min man är helt enkelt bäst.

Jag ska inte påstå att vi har något mirakelförhållande eller är experter på relationer. Vi bråkar och är oense med jämna mellanrum, precis som alla andra par, men när det verkligen gäller vet vi vart vi har varandra. Jag vet också att jag inte behöver gå igenom allt det här ensam och då är det mycket lättare att hantera det. 

Min önskan är att alla kvinnor med endometrios (och alla andra kvinnor också för den delen) hittar en partner som stöttar dem på samma sätt som min man stöttar mig. Jag har genom det ytterligare ett vapen mot smärtorna och det är någon som står vid min sida i alla väder.