Suprecur, humöret och tröttheten

Äntligen är det maj! Äntligen börjar den verkliga nedräkningen till vårt första ivf-försök. På tisdag ska jag göra ultraljud och ta blodprov, för att se om jag är ordentligt nedreglerad. Antagligen kommer jag få börja med Menopur samma kväll.

När jag börjar med stimuleringssprutorna ska jag också minska dosen Suprecur till en dos var åttonde timme. Jag längtar, för är det något jag är less på nu så är det Suprecuren... Inte nog med att den ger mig fruktansvärda humörsvängningar - den har också gett mig en förlamande trötthet den senaste veckan. Jag brottas ständigt med min trötthet men nu har den slagit nya rekord.

Låt mig berätta. 

Igår fyllde jag 30 år. Fram till igår har jag varit helt lugn med att fylla med att fylla 30, men igår morse slog det mig med full kraft att jag inte längre kan kalla mig 20-nånting. Det slog mig att jag passerat den (för mig) magiska gränsen för min fertilitet. Det är nu, 30+, som det börjar gå utför. Att jag dessutom redan har endometrios, som sätter käppar i hjulet för våra barnplaner, gör det inte lättare.

Jag vet att det låter ödesmättat. Jag är faktiskt bara 30 (+ en dag) - vilket egentligen inte är så gammalt - men hade jag redan haft barn tror jag inte det hade varit så jobbigt att fylla år. Alla dessa känslor och tankar blev så mycket starkare kl 06:15 på morgonen, tillsammans med mina humörsvängningar.

Efter detta bryska uppvaknande gjorde min enorma trötthet att jag fick slita mig igenom dagen; tacka och le snällt åt gratulationerna på jobbet, samtidigt som jag la all min kraft på att överhuvudtaget sitta upprätt. Jag är öppen gentemot mina kollegor om vad jag går igenom och en dag som igår är jag mycket tacksam för det. Ingen kunde undgå att se min trötthet. Jag försökte inte ens dölja den - jag hade inte ork till det.

När jag kom hem från jobbet somnade jag nästan omgående och när jag vaknade igen, nästan en timme senare, var det som om jag varit vaken tre dygn i sträck. Jag hade gärna kastat in handduken för dagen, där och då, men eftersom jag fyllde 30 var det kalas med både min och min mans familj. 

Förstå mig rätt - det var verkligen trevligt och kul - men jag fick slita mig igenom kvällen; tacka och le snällt åt gratulationerna, samtidigt som jag la all min kraft på att överhuvudtaget sitta upprätt.

Jag har mått bättre på min födelsedag. Tröttheten gör det inte enklare att hålla igen humörsvängningarna, de blir snarare värre av den. Tack och lov vet alla om läget och ingen tog illa vid sig när jag till slut kastade in handduken. När jag gråtandes av trötthet och humörsvängningar äntligen kom i säng, somnade jag åter på en gång. I morse när jag vaknade kändes det som om jag varit vaken fyra dygn i sträck... Det är tur att det alltid är helgdag efter min födelsedag.

Allt det här beror på Suprecuren. Humöret, reaktionerna, tröttheten - allt. Tröttheten är värst för ingenting hjälper - inte sömn, vila eller aktivitet. Kroppen är som ett blyblock och hjärnan har total härdsmälta. Humörsvängningarna går åtminstone över. Det ska bli så skönt att slippa den här fasen av behandlingen, för det är ingen dans på rosor. 

Men - det är äntligen maj och nedräkningen har börjat.