Jag har rätt att vara självisk

Idag insåg jag att det nu är viktigare än någonsin att ta hand om mig själv. Jag måste vara självisk i alla mina beslut och alltid, alltid utgå från min hälsa.

Att vara självisk är inte lätt för mig. Jag är en person som bryr mig, kanske för mycket, om andra. I mångt och mycket har jag blivit bättre på att sätta mig själv och min hälsa i första rummet, men jag vill att de runt omkring mig har det bra också. På ett sätt hjälper det mig att få distans till det jag själv går igenom.

Det är lätt bara se det jag själv går igenom och tycka att mina problem är större än någon annans. Givetvis är det inte så. Det finns de som har mycket större problem än mig och det finns de som har mindre, men det betyder inte att deras problem är mindre viktiga. Alla har problem och tuffa tider i sina liv och de är lika verkliga som mina - oavsett storlek. Därför vill jag bry mig om mina vänner och min familj.

Just nu har jag inte ork att bry mig. Jag har inte ork att höra om andras problem. Jag har nog med mig själv och det leder till att jag måste få ha rätten att vara självisk.  

Det betyder att jag fokuserar på att klara mitt jobb, att se till att jag får min återhämtning och att hantera mitt humör och mina tankar samt min kropp. Egentligen räcker min ork inte ens till det här. Det säger sig självt att jag inte orkar ta in mer.

Jag måste kunna förklara det här för de runt omkring mig. Det handlar återigen om kommunikation och att våga öppna mig för att skapa förståelse för min situation. Min situation är inte värst, men det är jag som upplever den och jag som måste hantera den. Det är en slags försvarsmekanism.

Imorgon ska jag prata med vår ivf-klinik om den kommande stimuleringen. Vi ska gå igenom stimuleringsschemat och antagligen ska jag börja spruta imorgon kväll - men jag kommer inte att ropa "hej" innan jag fått ett definitivt besked, med tanke på vad som hände förra veckan. 

Den kommande månaden kommer jag behöva fokusera på mig själv för att klara det här. Månader av mental förberedelser ska ställas på prov. Ett prov som jag egentligen inte vet hur jag ska hantera. Jag försöker vara lugn och ta dag för dag men det är inte lätt med mina humörsvängningar. 

Jag är mentalt sliten och skör. Det behövs inte mycket för att jag ska bryta ihop och gråta eller skrika rakt ut.

För att jag ska komma ut ur den kommande månaden så stark som möjligt måste jag sätta tydliga gränser. Det gör mig inte till en självisk person, utan till en starkare person. Jag kommer inte sluta bry mig om andra - jag behöver bara bry om mig själv mest nu.