I torsdags började jag med Suprecur och redan dagen därpå började biverkningarna. Under alla mina år med hormonbehandlingar och deras biverkningar, så tänkte jag att jag vid det här laget måste vara ganska luttrad.
Tji fick jag.
Jag tror aldrig jag har upplevt så starka biverkningar av någon hormonbehandling jag genomgått. Framför allt har Suprecuren satt sig på mitt humör. Jag har otroligt plötsliga och häftiga humörsvängningar och min stackars man har hamnat i skottlinjen både en och tre gånger. Han förstår givetvis att det inte är jag som skriker utan medicinerna - det förstår inte alltid jag.
När det är som värst klarar jag inte att någon tilltalar mig, tittar på mig, inte förstår vad jag menar, inte kommer till saken på en gång utan pratar på om andra saker först och så vidare. Jag är inte särskilt kul att leva med just nu. Det är inte heller särskilt kul att vara mig just nu, för jag själv hänger ju inte heller med i svängarna.
Det är psykiskt och fysiskt jobbigt att ha så kraftiga humörsvängningar. Jag får skuldkänslor för att jag snäser tillbaka på en enkel fråga eller för att jag skriker åt någon i telefonen. Kroppen reagerar också med ökad puls och stresshormoner för att jag blir så arg. När vågen av ilska gått över blir jag så ledsen över allt jag gjort, att jag bara vill gråta.
Tre minuter senare har jag samlat ihop mig och lovat mig själv och min man, att jag ska göra allt för att inte reagera så starkt igen. Jag lovar att hålla mina känslor i styr och det fungerar - fram till någon tilltalar mig igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.
Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com