Uppdatering efter ett jätteminus

Jösses, vad länge sen det var jag skrev något. Och vad mycket som har hänt däremellan.

Som ni kanske förstår av rubriken så gick frysförsöket i augusti åt skogen. Vi hade testdag första september och teststickan var så blank som den bara kunde bli. Ni vet de där spökstreckstrådarna på FamiljeLiv? Där teststickor jämförs till all oändlighet huruvida det kanske, kanske, möjligtvis finns en svag skugga av ett streck på stickan? Jag tittade på min sticka och såg att det inte ens var lönt att försöka urskilja något streck. Bara ett jätteminus.

Dags igen för frysåterföring

Så var semestern snart slut. Trots brist på sol och värme, och mindre brist på blåst och regn, så har jag haft det riktigt, riktigt bra. 

Jag hade två mål i sommar: 1) att ta det lugnt och vila och 2) att göra sånt som är roligt och som jag mår bra av. Jag har mått bättre än vad jag gjort de senaste två åren. 

Nedregleringen har fungerat så bra att jag har haft dagar då jag varit nästintill smärtfri. 

Smärtfri.

Det är ett ord som inte ens existerat i mitt ordförråd på två år. Jag har fått en paus som har varit mer än välbehövlig. Jag har fått distans till allt som hände i våras och har fått chans att läka - både kroppsligt och mentalt.

Redo att kliva ut ur bubblan

För första gången på två månader känner jag… (Behov? Ork? Lust…? Ja, nånting i alla fall.) … att skriva igen. Efter missfallet och skrapningarna tog allt slut. Glädjen, orken och det som driver mig framåt – det som är jag – försvann. Pust väck.

Det enda jag hade som mål (eller önskan kanske jag ska säga) var att inte bli totalt emotionellt uppäten, av allt som hänt sedan januari. Tro mig, det hade varit mycket lättare att ge mig själv hän till alla mörka tankar som finns och bara falla.

Men det vill jag inte.

Istället har jag, tillsammans med min fantastiska kurator, försökt fokusera på att leva här och nu. Att inte fastna i att älta det som har hänt eller fastna i oro över framtiden.

Skrapning med komplikationer

Ja, vad ska jag säga? 

Vad ska jag svara alla som tittar oroligt på mig, som tycker synd om mig, som tycker att jag går igenom för mycket, som tycker att jag har otur, som tycker att allt händer mig?

Jag avskyr när folk tycker synd om mig. Det får mig att känna mig svag. Samtidigt förstår jag mer än väl varför de tycker synd om mig och varför de reagerar som de gör. Det finns inga andra ord helt enkelt. Hade jag sett mig själv utifrån hade jag nog reagerat på samma sätt, för i grund och botten är ju alla tycka-synd-om-reaktioner omtanke. Det fattar till och med jag.

Skillnaden är att när all skit och djävulskap händer mig själv, går jag in i nåt slags "attackläge". Hur hanterar jag det här, vad behövs göras, vad ska jag tänka på? Handling och beredskap - allt för att inte gå under.

Som ni kanske förstår så har jag ett par tuffa dagar bakom mig. Det är mycket som hänt och inläggets längd är därefter.

I torsdags skrevs jag in på dagkirurgin för skrapning.

Rörd och lugn

Först av allt vill jag tacka så otroligt mycket för alla fina kommentarer! När jag började blogga, för drygt ett år sedan, hade jag aldrig kunnat ana vilket stöd en blogg kunde ge. 

Det vet jag nu. 

Från djupet av mitt hjärta vill jag säga hur mycket det betyder. Ni skulle bara veta hur tårarna har flödat när jag läst kommentarerna! Jag har tyvärr inte orkat svara på dem. Helst av allt skulle jag vilja ge var och en en stor kram, men det går ju inte riktigt... 

Så - TACK!

För det andra tänkte jag uppdatera er lite om vad som händer nu.

Fördröjt missfall

Det är med många djupa andetag jag tar mig mod att gå in här på bloggen. Det här är ett viktigt inlägg jag måste skriva - samtidigt som mitt inre gör kraftigt motstånd. Det har tagit mig många dagar att försöka hitta rätt ord.

Vi var på ett nytt ultraljud i måndags.

Jag tänker inte ljuga, inte hålla er på halster. Det är ett tungt, ärligt inlägg med mycket tårar. Så orkar du inte läsa det är det helt ok.

Jag väntar inte längre tvillingar. Jag är inte längre gravid.

Ett omtumlande ultraljud

Idag var en nervös dag. Idag var det dags för vårt ultraljud, för att se hur det stod till med pricken. 

Behöver jag säga att jag var nervös? Ännu mer illamående, en stadig klump i magen och mardrömmar. Ändå var jag på något sätt lugn. Idag skulle vi få svar - vilket det än blev. Jag hade målat upp alla tänkbara scenarion i huvudet. 

Men det vara bara lägga sig i stolen för mitt hundrafemtielfte vaginala ultraljud.

Först är läkaren och ST-läkaren tysta.

Att vara den bredvid

Hej på er!

Jag är Hedwigs man. Tänkte vara så fräck att jag skriver ett inlägg jag också (får passa på nu när hon mår så illa och inte kan sitta vid datorn). Vad ska jag skriva om då? Jo, jag tänkte skriva om hur det är att vara partner till en som har endometrios.

Jag och Hedwig har varit tillsammans i nio år. Under de åren har vi många gånger fått kämpa på olika sätt, inte bara med endometriosen, utan andra saker som varit tuffa utanför vårt förhållande. Vi har alltid varit starka tillsammans.

Hedwig har varit ett stort stöd för mig när jag behövt det och jag stödjer henne så gott jag kan. Vi lärde oss tidigt i förhållandet att ta oss igenom tuffa saker med kärleken i behåll.

Illa, jag mår illa

Jag har insett något. Graviditeter skönmålas. De beskrivs med rosaglittrande skimmer och glädjen vet inga gränser. Du kan leva ditt liv som vanligt - du råkar bara vara gravid.

Jo, glädjen är stor. Men gränser har den. Framför allt vid toalettstolen.

Ett jävla stort fett tabu

Första gången vi lärde oss om mens i skolan var i fyran. Fröken tog med sig alla tjejer i klassen in i ett litet, trångt rum där vi hade "tjejsnack".

Där berättade hon om hur våra kroppar skulle börja förändras, vi skulle få bröst och sedan mens. Vi skulle blöda en gång i månaden fram till vi var 50 - närmare 30 år av våra liv. Bara det var ju en smärre chock.

Hon berättade att det kunde göra lite ont i magen, men att det var normalt - så var det för alla kvinnor. Det var det vi skulle bli när vi fick mens - kvinnor. Vårt första steg in i vuxenvärlden.

Allt det här omgärdades av mentaliteten "det här håller vi hemligt", "vi berättar inte vad vi pratat om för killarna i klassen" och "vi pratar inte om att vi har mens och skyltar inte med bindor och tamponger". Till och med rummet, litet och trångt, skrek "här pratar vi bara om hemliga saker". Det var synen på mens vi fick.

Hemligt. Skämmigt. Tabubelagt.

Bild: geralt/Pixaby

Ett rop på hjälp - klassa endometrios som en folksjukdom

Långsamt märker jag att jag vaknar upp ur ivf-bubblan jag levt i den senaste månaden. Livet pågår för fullt utanför den. Jag har liksom varit bortkopplad från världen. Min värld har sett helt annorlunda ut.

Men nu är det dags att vakna upp, ta tag i livet igen och se längre än teststickan räcker. Och vad är det första jag ser när jag tittar upp? Jo, att endometrios uppmärksammats på en mängd olika sätt den senaste veckan. Jag brukar försöka hänga med i vad som publiceras och uppmärksamma det här, men nu ligger jag många dagar efter.

Det är lite gårdagens nyheter, men jag tror inte att dessa nyheter kan uppmärksammas för lite.

Graviditetssymtom

Jag måste börja med att säga TACK, TACK, TACK!, för alla fina kommentarer jag fått efter gravidbeskedet! Ni anar verkligen inte hur mycket det betyder. 

Särskilt nu när illamåendet börjar blir mer och mer påtagligt. Jag mår illa samtidigt som magen skriker efter mat, en känsla jag aldrig tidigare upplevt. Men under de här omständigheterna har jag inga större problem att acceptera det.

Den officiella testdagen

Jag vet att ni är många som undrat hur det gått. Om vi tjuvtestade och hur svaret blev. Positivt? Negativt?

Ja, vi tjuvtestade för en vecka sedan.

Både jag och min man kände att vi behövde smälta svaret, innan vi gick ut med det. Så vi kom överens om att inte säga något förrän idag - på den officiella testdagen.

Det blev ett plus! 

För första gången någonsin fick vi ett positivt graviditetstest! Ett otvetydigt, starkt plus.

När tummen inte fungerar

Idag har jag och min handled varit på nya äventyr. Min nyvunna frihet visade sig bli ganska kortvarig.

Under helgen har tummen gjort ordentligt ont. Det har känts som om senan till tummen varit gjord av taggtråd. I vissa lägen har det känts som om en stöt gått från tummen upp till armbågen. Jag insåg redan i lördags att det här inte är rätt. Det är inte vanlig stelhet. Nåt är fel.

Så idag tog jag på eget initiativ kontakt med handrehab, för jag orkar inte ha ont på ett nytt ställe.

Jag är fri!

Åh, vad jag har längtat efter den här dagen. Efter fyra och en halv vecka var det äntligen dags att ta av gipset!

Vet ni hur en hand ser ut efter drygt fyra veckor i gips?

Skrynklig. Torr. Blek. Smal.

Vad du inte ska säga till någon som är ofrivilligt barnlös

Alla ofrivilligt barnlösa stöter någon gång på dem: kommentarerna. 

Kommentarerna som omedvetet slängs iväg, rakt upp i ansiktet och lämnar en med ett ännu större hål i hjärtat än det som redan finns där. Kommentarerna över vår barnlöshet, råden för att bli gravid, från människor som aldrig varit i vår sits. Från fertila människor som fortfarande tror att provrörsbefruktning sker i rör.

Jag snubblade över en ny blogg häromdagen: Fru Infertil.

Hon har skrivit ett klockrent inlägg - Topp 10 saker du INTE ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän. Det är skarpt, vasst och mitt i prick.

Och ger svar på det enda som du ska säga till någon som är ofrivilligt barnlös.

Symtom på vad?

Det är något speciellt med ivf-gemenskapen på nätet. Alla vi som kämpar, utsätter våra kroppar för jobbiga horomonbehandlingar, vi som räkar dagar av alla de slag till oändlighet. Cykeldagar, ägglossningsdagar, spraydagar, sprutdagar, ruvardagar, testdagar.

Vi sitter alla i samma slags båt, även om den kan se olika ut. Vi möter olika vindbyar i samma storm. Inte sällan är vi flera stycken som har samma avresedag - men hur lång vår resa blir är det ingen som vet på förhand. 

Vi vet precis vad alla går igenom. 

Vi är flera stycken som ruvar nu. Vi letar symtom, skriver mer eller mindre utförligt om dem och hoppas alla att just de här symtomen är de som leder till ett plus på stickan.

Jag googlar inte men jag läser. Läser om er andra, om ni känner som jag. Är mina symtom den där (ö)kända mensvärken som inte är mensvärk? Jag har undvikit att sätta allt det här på pränt men nu - på ruvardag 9 - är det dags, för jag känner bara en sak.

Endometriosen.

En vecka som ruvare

Jag fattar inte att det är en vecka sedan återföringen. En vecka som ruvare. 

En vecka av fler och fler frågor. Ska det kännas så här? Varför känns det inte så? Vågar jag söka på ruvarsymtom?

Nej. 

Jo. 

Eller?

Utåt försöker jag ha en cool attityd till det hela. Inom mig blir kaoset mer uppenbart. Jag har svårt att fokusera, svårt att tänka klart. Alla tänkbara scenarion på hur ruvningen kommer att gå, blandas med hur pricken mår. 

Jag hoppas och ber att allt jag känner och inte känner är bra tecken. Försöker verkligen ta dag för dag - även om det är svårt - och fokusera på andra saker, än hur min kropp agerar. (Till exempel att mitt gips åker av på fredag - äntligen!)

Ni som gjort det här innan - har ni några bra tips på vad jag kan göra, för tänka på något helt annat?

För allt stöd!

Jag känner mig lite vidskeplig. Försöker undvika t-ordet.

Jag vill bara säga till alla er som skrivit så fina och stöttande kommentarer, att det betyder så mycket för mig. Så även om jag inte säger [ett ord på "t"] så ska ni veta hur mycket jag känner det!

Tacos!

Ruvardagar

Den här månaden kommer jag av naturliga skäl inte skriva om endometrios. Mitt liv har gått över till att räkna ruvardagar. 

Jag är i dag på ruvardag 3. Embryot bör ha fäst och börjat implantera sig i livmoderslemhinnan. Det är allt jag vet, inget mer. Jag, som googlar allt, har slutat googla. Jag vill inte läsa nåt relaterat till ivf. Det är en självförsvarsmekanism för att inte bli tokig.

Jag har förståelse för alla ruvare jag läst om - det är verkligen psykiskt påfrestande. Vi har ju sett pricken som bor där inne. Vi har redan en relation till den. Det är i allra högsta grad verkligt.