De första dagarna med Femanest

Det är nästan en vecka sedan jag började med Femanest, östrogenet. De första dagarna kändes inget speciellt och det jag kände kändes mer som inbillning. I helgen kom det första hugget och sen dess har kramperna blivit fler också. 

Det är inte inbillning längre. 

Huggen är rena, skära endohugg. De kommer plötsligt några gånger per dag. Kramperna är skarpa och stickiga. Det känns som mensvärk men samtidigt som om något vasst sitter i livmodern. Till detta har molvärken också blivit mer ihållande och intensiv. Endometriosen har party där inne i buken.

På måndag ska jag göra ultraljud för att se hur livmoderslemhinnan har växt. Förhoppningsvis är den tjock och fin. Går allt som det ska blir det återföring i början av första veckan i februari - det är två veckor dit!

Jag vet att jag har smärtan har en mening, jag vet varför jag har smärta, men det är ändå jobbigt. Det är så jobbigt att känna dessa välbekanta smärtorna. Allt som påminner mig om endon som härjar i min buk är jobbigt. 

Det konstigt ändå. Jag har inte gråtit en tår över min brutna handled och jag känner knappt smärtan. (Ska väl tilläggas benet i handen har legat på rätt plats hela tiden och det bidrar säkert till att jag inte har så ont.) Men tårarna ligger nära när jag tänker på endon och huggen, kramperna och molvärken känns mycket mer än handen.

Jag är ändå glad att värken hann lägga sig så pass mycket som den gjorde innan det här försöket. Jag är glad att Zoladexen fortfarande verkar (skulle tagit nästa spruta på fredag), vilket antagligen gör att endon inte får härja helt fritt. Jag är överlycklig att vi äntligen är här och det hjälper mig att hålla rädslan i schack.