Mer tid

Det kom ett brev. Ett vanligt vitt i standardstorlek med landstingets logga i hörnet. Provsvaret. 

Mina sköldkörtelvärden är normala. Av vad jag läst mig till så ligger jag inom normalvärdena, men i den övre halvan. Jag behöver i alla fall ingen medicinering. Visst är jag glad över det, samtidigt hade det varit skönt att få en förklaring till min trötthet. Jag antar att det är ett symtom på allt annat. Jag orkar hur som helst inte kriga vidare, jag vill ha en paus från sjukhus och läkare så länge som det är möjligt.

Givetvis blev tröttheten temat för dagen, när jag träffade min kurator i veckan. Det hela kommer ner till återföringen. Allt kommer ner till återföringen. 

• Jag är orolig för att tröttheten beror på något annat (än allt uppenbart och självklart), något som kan göra så att återföringen går åt pipsvängen. 
• Jag är orolig för att jag inte gör allt för att skapa de bästa förutsättningarna, för att få det här försöket att lyckas.
• Jag är orolig för att jag inte kommer att bli piggare eller starkare, så att jag inte har ork att genomföra återföringen.
• Jag är orolig för att jag inte kommer ha ork att vara gravid eller vara så trött efteråt att jag inte kan ta hand om mitt barn.
• Jag är orolig för att vi kommer behöva skjuta på återföringen en gång till.

Och så här håller det på...

För min egen skull måste jag erkänna tankarna. Jag måste erkänna att jag känner så här. Jag måste erkänna att jag gråter och är jätteledsen att vi inte gör återföringen nu i november. Jag måste erkänna att allt jag gör utgår från återföringen. Allt. Det svåra är att släppa tankarna. Att se på dem, erkänna dem och sedan släppa dem - låta dem bero.

Jag och min man satte oss ner och pratade om det här idag. Jag grät, egentligen för första gången sedan min kropp tog beslutet att skjuta på återföringen (ja, det är min kropp som gör de här besluten), och det var också nödvändigt för att jag ska ha en rimlig chans att kunna släppa tankarna. Jag behöver sörja dem också.

Jag är så glad att jag inte bröt ihop så här när jag var ensam utan tillsammans med min man, för han sa något som fick mig att känna mig mycket lättare. Han berättade att han är lättad över att återföringen inte blir av nu. Inte för min skull eller för min hälsas skull, utan för hans skull.

Juni och juli var skitjobbig även för honom. Han behöver också den här tiden. Tid utan sjukhus och utan oro. Tid för oss.

Behöver jag säga att mitt hjärta smälte? Han fick mig på riktigt att inse att vi är två om det här. Värken och tröttheten påverkar min man i lika hög grad, men på ett annat sätt. Vi behöver båda mer tid att återhämta oss efter sommaren. 

Det betyder att när vi väl påbörjar behandlingen för återföringen, har jag ork att klara av behandlingen och min man har ork att vara min allra bästa stöttepelare.