Det normala i att vara ”normal”

Ibland finns det inget jag vill mer än att vara normal. Som alla andra. Ingen endometrios, ingen smärta, ingen trötthet – bara ork till att vara jag. Mitt gamla jag, som hade kraft och energi. Som inte räddes att ta sig an utmaningar och visa fram fötterna.

Tyvärr går det inte att vrida tillbaka tiden och jag kan inte ändra att jag har endometrios. Viljan i att vara normal bottnar i minnet av mitt friska jag, mitt normala jag, och allt jag kunde göra då.

Men vad är att vara normal?

Bild: 32::57 - Normal, Daniel Hoherd/flickr.com, edit. Hedwig

Vad betyder normal?

Så här säger ”allvetande” Wikipedia om normalitet:

Normalitet är en egenskap som innebär att en variabel lever upp till en viss norm eller regel i multivariabla sammanhang, att något är typiskt. Normalitet kan definieras utifrån antingen normalfördelning, genomsnittlighet eller vanlighet, eller utifrån vad som anses vara naturligt.

Söker du på synonymer till ”normal” stöter du på ord som: Vanlig. Inte avvikande. Följer normen. Genomsnittlig. Som alla andra. Du stöter också på: Vid sina sinnens fulla bruk. Tillräknelig (känn på ordet bara: tillräknelig – usch).

Att vara normal är med andra ord uppbyggt av statistik och normer.

Statistik betyder inget för den enskilda individen. Det spelar ingen roll för mig att var tionde kvinna har endometrios – för jag måste fortfarande hantera sjukdomen. Statistik är bara siffror på ett papper, medan individerna  i  statistiken är fulla av variationer.

Normer däremot kan betyda mycket för individen. Normer är sociala förväntningar, jämförelser, värderingar och viljan att placera allt och alla i passande fack. Det är en norm att tillhöra ett fack, men vissa fack tillhör inte normen – vilket är helt sjukt.

Normalitet och sjukdom

Personligen vill jag egentligen inte vara ”normal”. Jag vill vara och är unik. En helt egen person med mitt eget egenvärde och värdighet. Viljan av att vara normal kommer enbart av att jag är sjuk, för är det något som faller ur normen så är det att vara sjuk.

Tänk på det. Samhället är egentligen inte uppbyggt för att du ska vara sjuk – framför allt inte om du är ung.

• Du förväntas jobba heltid och ha låg frånvaro från jobbet.
• Du förväntas bidra till samhället och inte leva på det.
• Du förväntas se ung ut, vara pigg, fräsch, vältränad och – just det vara frisk.

För vad händer om du faller utanför normen? Jo, du ställs utanför.

• Din arbetsinsats (den du ändå gör) ifrågasätts, för att du är borta från jobbet ofta.
• Du får kämpa för din rätt, för vartenda öre från Försäkringskassan.
• I ett försök att följa normen försöker du i alla fall se respektabel ut. Något som är ett dött lopp, eftersom sjukdomen ändå syns i dina ögon (vilket du också får höra).

Tänk sedan på hur många som är sjuka, oavsett sjukdom.

Men det hela slutar inte där.

Samhället skapar också normer för ”hur du ska vara när du är sjuk”.

• Du förväntas se sjuk ut (så att andra kan se att du verkligen är sjuk och inte hittar på).
• Du förväntas acceptera alla tillgängliga behandlingsmetoder och mediciner (för vem vill inte bli frisk?).
• Du förväntas bli frisk (så att du kan bidra till samhället igen).

För att nämna några.

Mitt normala liv

Anledningen till att jag vill vara normal, är helt enkelt att samhället får mig att inte känna mig normal. Jag passar inte in i något fack, förutom ”sjuk-facket”. Samhället är inte anpassat för någon som inte följer normen.

Men samtidigt är mitt liv med endometrios mitt normala liv. För mig är det normalt att ha värk, mer eller mindre varje dag. Det är normalt att vara helt slutkörd efter en dag på jobbet. Det är normalt att jag behöver mycket tid för återhämtning. Det är kanske inte så samhället tycker att ett normalt liv ska se ut, men det är mitt liv.

Och där har vi kärnan i hela mitt rabblande resonemang. Alla har vi något som gör att vi inte passar in i normen. Det normala i att vara ”normal”, är att ingen är normal.