Det sitter i hjärnan – om att sjukdom kan leda till depression

I fredags var jag hos kuratorn. Det var en sån där gång då min hjärna går på högvarv efteråt. Det blev många nya tankar att processa. Nya insikter om mitt eget beteende.

Även om det är tufft, så är det samtidigt… skönt, i brist på ett bättre ord. Jag måste reflektera vad vi pratat om och förhoppningsvis leder det till att jag utvecklas och mår bättre.

I alla fall. I fredags pratade vi bland annat om mitt beslut att ringa vår ivf-klinik. Hur det kom sig att jag beslutade att sätta ett datum – för krasst var det inte en självklarhet. Jag har inte mått bra under hösten. Det tog tid innan värken la sig och tröttheten har varit en seg följetong under många månader nu.

Så varför sätta ett datum nu? Varför inte vänta tills jag är lite starkare?

Jag kom fram till att det bottnar i flera saker. För det första är värken mycket bättre. Den finns där men jag tror inte att den kommer bli mycket mindre än vad den är nu – och det är helt fantastiskt! För det andra tror jag inte att tröttheten plötsligt kommer bli bättre heller. Den är vad den är. Jag kommer inte vakna pigg imorgon.

Jag befinner mig alltså i nåt slags ”nolläge”. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör det, men något känns annorlunda. Bättre… på något konstigt vis och samtidigt inte. För – för det tredje mår jag faktiskt bra av att ha tagit beslutet att sätta ett datum. ”I slutet av november” var något odefinierbart som skapade en oro inom mig, känner jag nu. Nu är jag mycket lugnare. Jag har ett mål.

Jag måste säga att detta var det lättaste under vårt samtal.

Min depression

Det andra stora vi pratade om, var något jag aldrig ens funderat på. Det började med ett konstaterande min kurator gjorde:

- Det verkar som om du har en rädsla att hamna i en depression igen.

Hennes kommentar gjorde mig ställd. (Det är sånt här som är så bra med samtalskontakter. De ser objektivt på alla mina tankar.) Och hon har rätt. Jag har bara inte själv sett det.

Jag är inte på väg in i en depression – det vet både hon och jag – men är det något jag inte vill, så är det att hamna i en depression igen.

I början av 2012 hamnade jag i en depression. Anledningen till att jag blev deprimerad var för att jag kom in i ett smärtskov som bara blev sämre. Jag provade fyra olika hormonbehandlingar på sex månader. I januari började jag med Visanne, den första hormonbehandlingen som tagits fram speciellt för endometrios. Förhoppningarna var höga och grusades därefter när det var ytterligare en behandling som inte fungerade. Dessutom var Visanne en hormonbehandling som verkligen satte sig på mitt psyke. 

Flera orsaker gjorde med andra ord att depressionen tog fart. Det som var skrämmande var att det gick så djupt, så snabbt. På ett par månader gick jag från att vara social, till att inte komma ur soffan på dagarna – soffan ”drog”. Jag ”snöade in” och kunde inte bryta mina tankemönster. För att undvika alla mörka tankar skapade jag flyktbeteenden; jag tittade på tv, surfade, läste böcker och stickade på två stickningar – samtidigt. Och då menar jag verkligen samtidigt. 

Flera saker hjälpte mig ur depressionen. Jag fick antidepressiva mediciner och strakare smärtstillande tabletter, bytte hormonbehandling (igen) och fick arbeta med både sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator genom smärtteamet. 

Att arbeta med acceptans

Alla tankar och alla mönster som fanns för snart tre år sedan, kommer tillbaka emellanåt. Ibland drar soffan, ibland snöar jag in, ibland kommer flyktbeteendena tillbaka och då blir jag rädd. På samma sätt som jag hamnade i panik så fort jag fick värk blockerar jag mig själv, när jag upplever känslor som påminner mig om depressionen.

Det ironiska är att ju mer jag kämpar mot känslorna, desto närmare mig kommer de.

På olika sätt har jag arbetat med det här med alla mina samtalskontakter. Jag har lärt mig att inte se smärtan som min fiende. Jag håller på att lära mig att hantera tröttheten – i alla fall försöker jag inte arbeta mot den.

Som så många gånger förut handlar det om acceptans. Att acceptera smärtan. Att acceptera tröttheten. Jag har lärt mig att det tar tid. Sånt jag inte riktigt höll med om eller förstod, för tre år sedan kan jag se nu.

Till exempel: ska jag sluta se smärtan som min fiende, måste jag våga känna den. Jag måste känna att den inte är farlig. Den gör jäkligt ont – men den är inte farlig. Jag kan hantera den. Så fort jag slutade se smärtan som min fiende, kunde jag börja hantera den. Jag klarade av all smärta under förra årets smärtskov – varje gång – utan att hamna i panik. Det hade varit en omöjlighet för tre år sedan.

Att acceptera tankar som påminner om depressionen – låta dem komma, se på dem och släppa dem – är samma princip som att inte se smärtan som min fiende. Jag har bara inte sett det på det sättet tidigare.

Det är inte verkligt

Det var det här som jag insåg i fredags. Snacka om att det fick mig att fundera under helgen…

Hur lär jag mig att acceptera de här tankarna? Hur ska jag göra för att inse att jag ibland snöar in, utan att det innebär att jag håller på att falla in i en depression? Att det bara är tillfälliga tankar.

Om inte annat så har jag insett hur långt jag kommit i att acceptera min endometrios. Men begreppet acceptans är mycket vidare och omfattar fler saker än bara smärtan. Att kämpa mot tankarna som snöar in eller när soffan drar, hjälper mig inte att acceptera dem. Jag fastnar i dem istället. Jag fastnar och slösar energi på något som inte ger mig någonting tillbaka.

Jag förstår nu att jag bara är rädd för att bli deprimerad – men det betyder inte att jag är på väg ner för den vägen. Jag vet inom mig att jag inte är det.

Det är bara rädsla som hindrar mig från att se tankarna för vad de är – något som inte finns. Jag måste lära mig se att de här tankarna och mönstren inte heller är farliga. Jag kommer kunna hantera dem också och när jag kan göra det kommer jag må mycket bättre än förut.