Känslor som jag egentligen inte vill sätta ord på

Imorgon smäller det! 

Eller ja, kanske inte så drastiskt. Imorgon är det den 24 november. Imorgon ska jag ringa till vår ivf-klinik för att boka en telefontid med vår läkare där. Vi rör oss framåt igen.

Att fortsätta den här resan framåt rör upp många känslor. Det går ju liksom inte att inte tänka på hur våren och sommaren var. Jag tänker på hur jag mådde för ett år sedan och hur jag mår nu. På hur ivf-behandlingen vi ska in i kommer att påverka mig. Hur jag kommer må efteråt - oavsett hur utfallet blir.

När jag berättade för en av våra vänner att vi ska in i ivf-processen igen, fick jag en svår fråga. En sån där som jag själv egentligen inte alls vill svara på, som jag själv inte ens vågat sätta ord på.

- Du får ursäkta att jag frågar och du behöver inte svara, men som du mått under hösten - är det verkligen smart att göra det här nu? Jag menar tröttheten blir ju inte bättre. Av vad jag har förstått så är ju behandlingen tuff och om ni sedan får barn... Tröttheten blir ju inte bättre av det.

När jag insåg vart någonstans hela frågan var på väg, skrek hela mitt inre att vår vän skulle sluta prata. Sluta ställa just den frågan.

Samtidigt insåg jag att det här är en konsekvens av att vi är öppna med hela ivf-resan. Vi vill att våra vänner ska veta vad vi går igenom. Att de ska förstå vad vi går igenom. Det är helt naturligt att de frågar och sedan är det upp till oss om vi vill svara eller inte. Och vår vän var väldigt ödmjuk när hen ställde frågan - det gjorde det också enklare att svara.

När jag hade återfått min fattning tog jag några djupa andetag, innan jag funderade på vad jag skulle svara. Det finns inget rationellt svar på frågan. Jag vet inte om värken eller tröttheten kommer att bli bättre av ivf-behandlingen eller förhoppningsvis en graviditet och ett barn. Allt är osäkert. Det "logiska" svaret kanske vore att säga "nej, vi avstår det här för min hälsas skull".

Jag svarade så här:

- Jag förstår hur du menar... Men tanken på att inte försöka, att inte få ett barn är värre. Jag kan inte tänka mig att inte ha gjort ett försök. Och är det så att värken och tröttheten finns kvar efter att vi fått barn - då får vi hantera det då.

Det är skrämmande att skaffa barn när jag mår så här. Min hälsa är definitivt inte på topp. Det enda jag vet är att jag vill ha barn. 

Jag vet också att jag inte mår bättre att tänka på hur det kanske kommer bli. Jag mår inte bra av att ligga så långt fram i processen - särskilt så långt fram i processen som att vi redan har barn. 

Jag kan svara på svåra frågor när jag måste, även om det innebär att jag måste sätta ord på jobbiga känslor. Så länge jag inte stannar kvar i de där jobbiga känslorna går det bra.

Är det någonting jag är stolt över i den här processen, är det att jag verkligen försöker vara här och nu. Jag ser just nu inte längre än att jag ska ringa till kliniken imorgon. Jag fokuserar inte på stimuleringen eller ens själva återföringen. Jag vet att de finns och att de kommer att komma, men jag orkar inte tänka på dem. Jag vill istället vara närvarande nu. Ta steg för steg för att kunna hantera värk och trötthet på bästa sätt.