måndag 8 juni 2015

Redo att kliva ut ur bubblan

För första gången på två månader känner jag… (Behov? Ork? Lust…? Ja, nånting i alla fall.) … att skriva igen. Efter missfallet och skrapningarna tog allt slut. Glädjen, orken och det som driver mig framåt – det som är jag – försvann. Pust väck.

Det enda jag hade som mål (eller önskan kanske jag ska säga) var att inte bli totalt emotionellt uppäten, av allt som hänt sedan januari. Tro mig, det hade varit mycket lättare att ge mig själv hän till alla mörka tankar som finns och bara falla.

Men det vill jag inte.

Istället har jag, tillsammans med min fantastiska kurator, försökt fokusera på att leva här och nu. Att inte fastna i att älta det som har hänt eller fastna i oro över framtiden.

Jag har inga problem med att berätta vad som har hänt, men jag har stora problem med att prata om hur det påverkat mig. Min kurator är väl egentligen den enda som får veta allt. Faktum är att det känns som om någon river ut hjärtat från bröstkorgen, krossar det och sedan trampar sönder det med smutsiga skor, varje gång jag pratar om det. Det finns gränser hur ofta jag orkar med det.

Det viktiga för mig har varit att det är tillåtet. Att allt är tillåtet. 

  • Det är tillåtet att bryta ihop totalt och känna sorgen över två små själar, som vi aldrig kommer att få träffa.
  • Det är tillåtet att ha känt mig gravid. Min graviditet är inte mindre värd, bara för att den inte gick hela vägen.
  • Det är tillåtet att stänga av känslorna, för att kunna fokusera på andra saker som jobbet.
  • Det är tillåtet att känna sig glad och lycklig mitt i allt.
  • Det är tillåtet att skratta. Sorgen blir inte mindre men blir kanske lite lättare att bära.

Så länge det finns någon slags balans mellan de här punkterna är det ok. Farligt blir det om jag bara gråter, om jag bara stänger av mig eller bara spelar glad och oberörd.

Första gången jag kände mig genuint glad efter missfallet var redan en dryg vecka efteråt. Det var vårens första riktiga dag, solen värmde och plötsligt hade jag ett uns av energi att orka med en lång promenad efter jobbet. (Förstå hur stort det är – även med min ”vanliga” trötthet orkar jag i stort sett aldrig ut, ens på en kort promenad, efter jobbet.) Jag fokuserade på att vara glad i stunden, även om jag visste att tårarna antagligen skulle komma senare under dagen. Jag kände också, där och då, att det kommer komma fler stunder då jag känner mig genuint glad och de stunderna kommer att komma oftare ju längre tiden går.

Jag kan bara säga att jag hade rätt. Det har också gjort det lättare att skratta ut ordentligt, när de tillfällena kommer.

Sedan har det givetvis funnits tillfällen som varit bra mycket svårare. Till exempel att hantera gravida kollegor. En kollega är ”i samma vecka som mig”, eller som jag skulle varit i. Det är omöjligt att inte jämföra mig själv med henne.

Jag säger det rakt ut: det är skitsvårt att se gravida kvinnor, kollegor och vänner. Och aldrig har jag väl sett så många gravida, så många spädbarn och barnvagnar (för att inte tala om alla tvillingvagnar – vart kom de ifrån?!) som nu. Mitt hjärta rivs ut ur bröstkorgen, krossas och stampas på – varje gång. Att gå till jobbet eller att gå på stan innebär att jag måste stålsätta mig, för att inte bli en blöt pöl bland folk. Det är gör att orken blir ännu mindre, för min dyrbara energi går åt till något som inte ger någonting tillbaka.

Det är inte lätt att erkänna att jag känner avund gentemot gravida kvinnor och barnvagnar, eller att erkänna hur skyldig jag känner mig efteråt. Jag vill vara glad, genuint glad, för deras lycka och inte själv ätas upp av ett grönt, avundsjukt monster.

Jag vet att mina känslor inte är unika. Jag har läst om dem bland er andra som kämpar. Det spelar ingen roll hur många år vi kämpat eller hur många missfall och misslyckade ivf-behandlingar vi gått igenom. Det är alltid ens egen resa som avgör hur hårt bakslag påverkar oss. För min egen del är det inte bara att vi gått igenom ett missfall, som gör att jag känner allt jag känner. Det är summan av allt jag och min man gått igenom på grund av min endometrios.

Men på tal om min man. Trots all skit, så har vi blivit starkare. Mitt i allt har det nästan känts som om vi blivit nykära igen – efter åtta och ett halvt år tillsammans. Mina genuint glada stunder kommer allt som oftast tillsammans med honom. Det är mycket tack vare hans stöd som jag inte fallit ner i de mörkaste groparna.

Så här sitter jag nu, två månader senare, och känner mig lite mer redo att kliva ut ur min bubbla. Bloggen hoppas jag kommer till liv igen. Jag har många inlägg som jag vill skriva, men knoppen får bestämma takten och lusten. Huvudsaken är att jag vill igen.

Jag är fortfarande lyckligt ovetandes om vad som hänt er andra sen sist. Till er som lyckats vill jag framföra ett stort grattis och till er som måste ta nya tag ger jag en stor kram.

Vi har själva precis tagit nya tag. Förra veckan pratade jag med vår ivf-läkare om nästa försök. Redan i april kände både jag och min man att vi behöver en paus. En lång paus. Nästa fet-försök kommer inte att ske förrän i augusti, ganska direkt när de öppnar efter sommaruppehållet. Vi kommer att köra på exakt samma protokoll som sist (nedreglering med Zoladex och sedan surfar vi på sista sprutan när jag börjar med östrogenet, för att stimulera enbart livmoderslemhinnan). Jag blev trots allt gravid på det protokollet. Jag blev gravid.

Förberedelserna inför försöket är redan igång. Jag är åter satt i klimakteriet och värmekänslorna har sakta börjat övergå i regelrätta vallningar. Två dagar efter skrapningarna nedreglerades jag. Vi lyckades förhindra en ägglossning, så jag har inte haft någon mens efter missfallet. Förstå vilken seger! Smärtan i buken har börjat lägga sig på riktigt. Jag fungerar helt utan värktabletter och det är värt alla biverkningar.

Nu väntar två månader av vila. Jag ska fortsätta återhämta mig fysiskt och psykiskt, för att vara redo ett nytt försök i augusti. Sommaren kommer vi att ta som den kommer, dag för dag, och vi ska njuta på ett sätt som vi aldrig fick göra förra sommaren.

21 kommentarer:

  1. Du känns så stark. Ni känns starka. Å jag håller tummarna allt jag kan för augusti ☆

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner mig inte alltid så stark. Oftast så handlar det mest om att hålla näsan över ytan och överleva ;-) Men ja, det är lättare att vara stark när någon finns bredvid och hjälper en att flyta.

      Kram och lycka till på er resa!
      /Hedwig

      Radera
  2. Du är en klok människa du! Önskar er allt gott i framtiden och heja, heja er <3

    SvaraRadera
  3. Härligt att du känner dig lite starkare! Jag känner så igen mig i dina känslor efter missfall. Det fantastiska i att äntligen mot alla odds med endo och IVFer bli gravid, lyckan, och sen tvärvändning i sorg. Något som inte blir. Och alla andra som får vara med om det fantastiska. Magar överallt. Orka kämpa igen när man mår så dåligt. Men man verkar ha oanande krafter i sig. Man kommer upp på fötter igen. Man vilar ett tag, samlar krafter, sen försöker man igen för om man inte gör det blir det ju absolut inget. Och otroligt nog orkar man att hoppas och kämpa vidare.

    Jag är glad att du är tillbaks på bloggen. Har tänkt mycket på dig!

    Varma kramar från en medkämpe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen otroligt att man orkar fortsätta. Jag har tänkt på dig också och när jag läste om hur ert senaste försök gick, så bara rann tårarna.

      Massor av kramar tillbaka!
      / Hedwig

      Radera
  4. Ja njut sommaren och tummar och tår hålls för nästa försök! Ja alla de där gravida och alla barnvagnar är verkligen svårt att hantera och ingen som inte har varit där kan nog förstå hur det verkligen känns som om plötsligt ALLA är gravida! Men se om du kan vända tanken till att en dag är det där jag, en dag är det min vagn.. osv... hjälpte mig lite... men trillar dit ibland ändå. Trots att man nu har barn, men det kommer inte bli fler och bara det räcker för att väcka tankar... Visst är det konstigt! Njut av varandra och sommaren nu! Passa på och gör de där små sakerna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ska vi. Tack för dina fina ord! De värmer verkligen.
      Kram
      / Hedwig

      Radera
  5. Hej!

    Jag gick igenom ett missfall med tvillingfoster för ca 2 år sedan. Jag känner igen mig så otroligt mycket i din beskrivning.

    Jag vill verkligen säga följande till dig: försök att komma ihåg att det inte är ditt fel. Det är alldeles för lätt att börja känna skuld. Det var inget du gjorde eller inte gjorde. Du hade en fruktansvärd otur, och det är faktiskt nästan en av de jobbigaste sakerna. Det finns inget specifikt att vara arg på, inget att skylla på.

    Många kommer försöka säga tröstande saker. Ta till dig det varma och omtänksamma, och försök ignorera om det blir fel ("men nu vet du ju iaf att du kan bli gravid", "det är bara att sätta igång igen", "du har flera år på dig" etc etc).

    Jag lovar dig också att det inte alltid kommer göra lika hjärtekrossande ont som nu. Det tar tid, men du kommer läka lite lite i taget. Det kommer komma en dag då du kan tänka på din graviditet utan att vilja gråta. Det kommer bli lättare att andas.

    Jag kände också exakt som du när jag såg gravida efter mitt missfall. Jag och min man gjorde en deal: inga gravida/nyförlösta vänner fick komma hem till oss. Det var en sak att träffa dem ute, det går inte att gömma sig från omvärlden, men vårt hem var min frizon. Där kunde jag sörja och gråta. Där fick jag vara ifred. Ett litet tips som hjälpte mig, kanske kan det underlätta för dig också?

    Jag önskar dig ro och en lugn sommar som kan hjälpa dig att läka.
    Varma kramar!
    Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack så mycket för din kommentar. Du anar inte hur mycket jag behövde den just nu.

      Veckorna direkt efteråt kunde jag inte "dölja" hur dåligt jag mådde. Alla såg att jag gått igenom något väldigt tufft.

      Nu, ett par månader senare, fungerar jag utanför hemmet. Det har lett till att många tycker jag ser starkare och piggare ut. De skulle bara veta hur det är inuti... Men jag håller med dig - så länge jag kan gråta hemma går det bra.

      Jag har redan börjat njuta av sommaren. Vi ska fokusera på oss själva, göra det som är roligt och tänka på något helt annat.

      Ett stort TACK igen!

      Kram
      /Hedwig

      Radera
  6. Jag instämmer med synderskan! Och är jätteglad att se dig tillbaka på bloggen. Du har funnits i mina tankar. Önskar er allt gott och håller tummarna allt vad jag kan inför augusti! <3 <3 <3 Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag har tänkt på er i bloggsfären också! Det är konstigt hur några man bara känner genom en blogg kan betyda så mycket. Vi får båda ta nya tag efter sommaren!
      Kram
      /Hedwig

      Radera
  7. Hej!
    Jag har precis fått diagnosen endometrios och hittade din blogg. Tack för att du delar med dig av allt! Det betyder massor för mig.
    Stor kram och kämpa på - jag hoppas verkligen ni får er fina lilla familj snart. //Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det jag ville när jag startade bloggen. Nu har jag ju inte varit aktiv under det här året (av förståeliga skäl) men hoppas att den hjälpt ändå!
      Kram
      /Hedwig

      Radera
  8. Kära Hedwig vad glad jag är att se dig i bloggen igen! Vi känner ju inte alls varandra du och jag, men ni båda finns i mina tankar och jag önskar så att jag kunde skicka all värme och styrka till er båda. Vilka fighters ni är! Det gör mig så glad att ni fortsätter njuta, leva och kämpa för en ny graviditet. Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag önskar att det ska gå vägen -snart - för er.

    Många kramar till er fantastiska människor!

    Charlotte (EFS)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack så mycket! (Lite sent men ändå)
      Jag känner ditt stöd och det värmer, på riktigt. Särskilt som hösten blev som den blev. Men vi ser framåt igen!
      Kram
      /Hedwig

      Radera
  9. Hej!
    Jag vill börja med att tacka för din blogg och att du delar med dig av dina tankar och känslor. I mina mörkaste stunder har jag funnit tröst i dina ord.

    Jag har inte exakt samma historia som du men ändå likt. Jag blev också gravid i april, via ivf. Allt kändes underbart. Jag var gravid men så kom den dagen för första tidiga ultraljudet. Precis som du skrev tidigare när ni var på ultraljud och något gick fel. Vi kom dit med tanken i bakhuvudet att det kunde vara något fel men ändå så tänkte jag att det skulle gå bra. Det första barnmorskan sa var jag ser en graviditet men sen såg hon bekymrad ut, fostret var för litet. Här bröt jag ihop och kände mig så maktlös och förtvivlad. Hon hämtade doktorn. Doktorn såg samma sak ett hjärta som slog men alldeles för sakta. Vi fick gå hem återbesök om en vecka. Chansen var pytteliten att det skulle vända. Jag var övertygad om att det var kört. Jag stängde av mobilen och tänkte nu går jag under jorden och vill aldrig mer ha kontakt med någon människa. Jag grät, min sambo var rätt tyst men såg också helt förstörd ut. Det kändes som om jag var i en mardröm som jag bara ville vakna ur. Efter några timmar skickade jag det gick inte bra till familj och några vänner. Jag fick mycket kärlek tillbaka.

    Veckan som följde var väldigt jobbig, jag var ju fortfarande gravid, trött, svullen och ömma bröst. Jag kände för att dricka men det gick ju inte eftersom jag var gravid. På återbesöket fick vi samma besked, den utvecklades inte som den skulle och var ett så kallat missed abortion. Jag hade tre alternativ; vänta, skrapa eller piller. Precis som du valde jag skrapa eftersom jag tänkte att det skulle vara ett smidigt ingrepp och sen var det över. Vänta hade jag gjort tillräckligt så det var inte ett alternativ. Piller ville jag inte ta eftersom jag inte ville ha massa smärtor, smärtor har jag haft tillräckligt. Detta var på torsdagen. Då kände jag mig på något sätt lättad att inte behöva vänta på besked. Jag gick direkt och beställde massa kaffe som jag hällde i mig.

    SvaraRadera
  10. SÖS där jag skulle göra skrapningen hade inte hört av sig på fredag eftermiddag, jag började få panik eftersom det var kristi himmelsfärd på torsdagen veckan efter. Helgen var en vidrig väntan. På måndagen ringde jag upp SÖS och grät och sa ni måste ge mig en tid. Jag fick en tid för att komma på onsdagen, dagen innan fyra dagars ledighet. Perfekt nu när ändå allt med graviditeten gick åt helvete ville jag bara få det överstökat.

    Ingreppet gick bra, det kändes helt ok. Jag grät till och från under tiden från beskedet och framåt.

    På fredag kväll fick jag ont i magen, tog tablett, värmedyna gick och la mig. Vaknade och hade lika ont. Ringde gynakuten, de sa sätt dig i en taxi och kom in. Sedan följde två veckors helvete med flera omgångar av cytotec,undersökningar, antibiotika och sjukhusbesök. Jag tänkte detta kommer aldrig gå över. Smärtan var brutal, särskilt innan jag skulle gå på toaletten både kissa och bajsa gjorde ont. Efter två veckor gick jag tillbaka till jobbet. Alla undrade vad som hänt, jag hittade på att jag tagit ut en cysta och det blivit komplikationer. ganska nära sanningen. Bara en på mitt jobb vet om att jag gör IVF.

    Allt det här hände i maj. Nu känner jag mig starkare även fast jag också faller ner i bland. Jag tycker det är så jobbigt med gravida och folk med bebisar. Jag var barnvakt till min kompis tvååriga dotter, helt plötsligt slog det mig att så här är det jämt om jag skulle ha ett eget barn. Jag fick svälja gråten eftersom hon var där. Längtanshålet efter barn är så stort.

    Jag var i Italien och hälsade på en kompis, helt underbart. Men när jag hängde själv på cafe tänkte jag varför är jag här själv, varför är jag inte här med min familj och barn som jag inte har.

    Min bonussyster är också gravid en månad innan mig, hennes bilder på facebook är ibland nästan olidliga. Hon ska få i nov jag skulle fått i december. Vi vilar också nu och vi ska också sätta i gång i augusti. Det är både med rädsla och glädje inför nästa insättning, FET.

    Jag hade bara tänkt skriva några rader så det här inlägget blev mycket längre än jag tänkt. Som sagt tack för dina inlägg, det är så skönt att läsa tankar som kommer från någon som går igenom samma sak som mig.

    Stort lycka till inför augusti och ha en riktigt skön sommar. Jag ser fram emot dina framtida inlägg. Och glöm inte, vi blev GRAVIDA.

    MVH Julia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var verkligen mycket som var lika i våra erfarenheter. Det skär i hjärtat att man ens ska behöva gå igenom såna här saker. Jag hade aldrig trott att jag skulle "möta" så många människor som jag har så mycket gemensamt med via bloggen. Kanske inte de roligaste sakerna att ha gemensamt, men jag har inte många i min omgivning som ens har ett hum om vad jag/vi går igenom. Därför är det så skönt att veta att man inte är ensam.

      Nu gick det ju inte vägen för oss i augusti heller, men jag hoppas att ni har haft bättre lycka! Och JA vi blev gravida.

      Kram
      Hedwig

      Radera
  11. Hej Hedwig! Vill först beklaga det tråkiga som hänt dig! Sen vill jag önska lycka till för kommande ivf och tummarna hålls hårt! :-)
    Jag (och jag kan nog även tala för de andra tjejerna) /vi har tänkt på dig och undrat hur det gått för dig! Kul att hitta din blogg :-)
    Kram och lyckohälsningar från Iskristall, tråden FertilityFRIENDS på FL. Titta gärna förbi! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Hej vad roligt att höra från dig och er! Det var verkligen evigheter sedan jag var inne på FL. Jag ska se till att kika in, när jag orkar. Det har varit lite av nån slags självbevarelsedrift att inte gå in där. Det blev ett stressmoment som jag valde bort (precis som min privata FB; är aldrig där inne längre). Kramar till er alla!

      Radera

Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.

Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com