torsdag 12 mars 2015

Att vara den bredvid

Hej på er!

Jag är Hedwigs man. Tänkte vara så fräck att jag skriver ett inlägg jag också (får passa på nu när hon mår så illa och inte kan sitta vid datorn). Vad ska jag skriva om då? Jo, jag tänkte skriva om hur det är att vara partner till en som har endometrios.

Jag och Hedwig har varit tillsammans i nio år. Under de åren har vi många gånger fått kämpa på olika sätt, inte bara med endometriosen, utan andra saker som varit tuffa utanför vårt förhållande. Vi har alltid varit starka tillsammans.

Hedwig har varit ett stort stöd för mig när jag behövt det och jag stödjer henne så gott jag kan. Vi lärde oss tidigt i förhållandet att ta oss igenom tuffa saker med kärleken i behåll.

Ni som har följt Hedwig känner till hennes historia. Vi hade varit tillsammans i fyra år när hon fick diagnosen. Hon har alltid haft det kämpigt när hon haft mens, men den starten på augusti 2010 var något helt annat. Då hade hon sådana smärtor som inte liknade något annat. Läkarna trodde först det var urinvägsinflammation, möjligtvis blindtarm och liknande saker. Bara det att inget av proven stämde överens om det.

En kväll fick hon sådana våldsamma smärtor och lätt feber, att vi bestämde oss för att låna en bil av några kompisar och åka till sjukhuset sex mil bort. När hon kom in fick hon duktigt med morfin, men proven visade fortfarande inte på något, som på något sätt behövde åtgärdas.

Jag var frågande till varför de inte la in henne, klockan hade hunnit bli runt 23 på kvällen. Till svar fick jag att de inte visste vad de ska lägga in henne för. Jag sa att de hade gett henne så pass mycket morfin, att det var en omöjlighet att åka hem med henne. Läkarna konfererade ett tag, sen kom en annan läkare som la in henne och planerade titthålsoperation dagen efter. För som han sa, ”det kan vara precis vilken sensationssjukdom som helst”. Efteråt reagerar man på det svaret, men vi ska vara otroligt glada att han tog det beslutet!

Vid tvåtiden på natten blev hon inlagd och fick sitt rum. Jag var för trött för att köra tillbaka, så jag drog en fåtölj till hennes säng och sov i den. Det blev inte mycket sova – hela tiden ljud från korridoren, obekväm fåtölj – så jag sov i små omgångar. På sin höjd sov jag två timmar den natten.

Dagen efter planerades operation. Jag var tvungen att köra hem igen med den lånade bilen, för kompisarna skulle ha den. Hedwigs pappa var på väg upp med buss och hennes mamma kom senare också. Det var bara vackert att köra hem, byta kallingar, dra en tandborste genom munnen och ringa efter hyrbil. Jag hämtade hennes pappa och körde jag de sex milen tillbaka till sjukhuset.

Vi hann precis upp för att säga hej till henne, innan hon åkte in på operation. Sedan gick jag och svärfar och väntade hela dagen på att Hedwig ska komma tillbaka efter operationen. Vi gick långa sträckor under tystnad. Hämtade upp hennes mamma som kom efter ett tag med buss. (Svärföräldrarna bodde då 50 mil ifrån oss, men svärfar var på ett jippo som låg lite närmare oss. Han avbröt det (missade kungen till på köpet), och kom därför före svärmor.)

Hedwig var väldigt tagen efter operationen. Hon hade haft otroligt ont när hon vaknade upp, beskrev smärtan som en tolva på en tiogradig skala. Det var så skönt att se henne efter operationen! Hon har alltid haft en otrolig galghumor – hon tyckte att jag var blekare än henne, trots att hon hade varit inne på operation. På kvällen körde vi tillbaka de sex milen. Tror det var jag som körde. Minns att jag var helt slut när jag kom hem! Hennes föräldrar bodde på vandrarhem.

Så kan det vara, att vara de runtomkring. För det var ju inte bara under själva sjukhusvistelsen, utan i vardagslivet hon behövde hjälp: mat, städning, allt runtomkring. Jag var inne på mitt sista studieår; skulle ha avslutande praktik fem veckor, i en stad fem mil norrut. Så det var bara att hoppa på bussen kl. 05:30 på morgonen, komma hemma runt kl. 17 och sen arbeta hemma. Som tur var fick vi mycket hjälp av hennes föräldrar som periodvis bodde i vår tvåa. Utan dem vete tusan om jag hade kommit igenom sluttampen på min utbildning. De underlättade för mig och tog hand om Hedwig, så jag kunde koncentrera mig på mina studier.

Bild: Hospital days.., Emily Oprin/Flickr

Att vara den bredvid handlar mycket om att man måste sätta sin partners behov före sina egna. Man måste vara beredd att ta det tunga lasset. Men älskar man sin partner så gör man det. Det är det kärlek handlar om, i nöd och lust – ibland blir det väldigt mycket nöd, men då får man ta tillvara på de ljusglimtar som kommer. Små vardagliga saker, se på film tillsammans kind mot kind, en härlig omfamning, hämtmat och kunna skratta tillsammans.

Man drabbas av tillfällen då man känner att man inte orkar, kanske tappar humöret och känner att man inte räcker till. Då är det viktigt att man funderar på vad det är som gör att man känner det. Är det ens partner? Nej, det är det inte. Det är en eländig sjukdom som är roten till det.

Se den underbara personen bakom sjukdomen! Även om hon är hormonstinn och tappar humöret för helt konstiga saker, så måste man hela tiden se vad det är som får henne att må så. Det är hormonerna, sjukdomen! Inte hon! Se människan bakom sjukdomen. Kom ihåg att det är din partner som har smärtan, som bär sjukdomen. Den smärtan ligger på en nivå som inte går att föreställa sig. Och tänk även hur det varit om det var du som hade sjukdomen, hur mycket din partner skulle ställt upp för dig.  

Känn inte skuld för att de känslorna poppar upp, det är naturligt att de poppar upp, men kom ihåg vad som är den verkliga grunden.

För att orka är det också viktigt att ha något som är ditt eget, som bara du gör utan din partner, för att hämta kraft. Om det är att springa, spela i orkester eller vad som helst, men något där du hämtar kraft och livsglädje. Det är viktigt att ha något där man själv hämtar kraft, för att sedan orka hjälpa sin partner som man älskar av hela sitt hjärta.

Sedan händer det alltid saker som man måste hantera. Gå tillbaka i Hedwigs historia och läs om hur det var i somras. Mitt upp i allt det köpte vi radhus.

Köpet gick igenom mitt under hennes sjukhusvistelse under ivf-behandlingen. Vår bank och mäklaren var beredda på att skjuta på köpet, men inte säljarnas bank. Så det var bara vackert att springa med fullmakter mellan banken, mäklaren och sjukhuset för att Hedwig skulle skriva på och tillbaka till banken så de kunde faxa iväg papperen. Vi var 30 mil ifrån vår hemstad. Tio minuter innan mötet mellan säljare och köpare och hela fadderuttan skulle hållas, hade jag fått in pappren till banken och kunde ge klartecken till mötet. Sen åkte jag tillbaka till Hedwig på sjukhuset. Där fick vi sedan reda på att allt var klart, vi var husägare. Allt medan Hedwig låg inlagd med dropp, kraftigt påverkad av överstimuleringen.

Man kan tycka att säljarens bank betedde sig märkligt, att det var riktigt dåligt av dem. Men vi la ingen energi på att bli arg på säljarens bank efteråt, vi hade fått vårt fina radhus! Energin behövdes bättre på andra håll den sommaren än att bli arg på en bank.

1 kommentar:

  1. Bra och fint skrivet av dig! Jag önskar att min make kunde sätta ord på sin uppfattning om vårt livsöde oxå! Kram på dig och jag önskar er lycka till med allt!

    SvaraRadera

Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.

Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com