onsdag 11 mars 2015

Illa, jag mår illa

Jag har insett något. Graviditeter skönmålas. De beskrivs med rosaglittrande skimmer och glädjen vet inga gränser. Du kan leva ditt liv som vanligt - du råkar bara vara gravid.

Jo, glädjen är stor. Men gränser har den. Framför allt vid toalettstolen.

De senaste veckorna har jag mått som allra bäst i sängläge. Långt borta från mat och lukter. Långt borta från tanken på mat. Vilket är himla lätt när magen samtidigt är jättehungrig. Illamåendet vet inga gränser. Jag har kunnat behålla det mesta jag fått i mig, men det innebär inte att det lätt att få i sig mat. Aptiten är oftast icke-existerande.

Min man är min hjälte. Han suckar och ser allmänt hjälplös ut när han frågar mig vad jag vill ha för mat. Och jag vet inte vad som fungerar imorgon, ikväll eller om en timme. Jag vet efter att jag har ätit om det fungerade eller inte.

Att blogga har liksom inte funnits på kartan. Bara tanken på att titta på en skärm, får magen att vända ut och in på sig själv. Men det är så det får vara. 

Efter att vår ivf-klinik gav klartecken till att jag kunde ta Postafen (åksjuketabletter), har illamående blivit bättre. Klumpen sitter inte lika konstant i svalget. Jag mår fortfarande illa, men jag kan i alla fall äta lite grand hela tiden.

Jag hoppas på att illamåendet kommer att ge med sig vid den där "magiska" tolfte veckan...

16 kommentarer:

  1. Först vill jag Gratta dig till den blivande bebisen!
    Har själv endo och gjort IVF som ledde till två graviditeter och två barn.
    Men illamåendet var hemskt. Första gången spydde jag hela graviditeten. Låg på sjukhus med dropp i flera veckor eftersom jag inte kunde behålla en tsk vatten ens. Rasade i vikt. Bra i sig 😉
    Andra graviditeten började jag spy innan jag gjort gravtesten. Men denna gång gav det sig runt vecka 25-27. Men jag fick en medicin som hette Esucos. Den hjälpte mycket. Ett tips om det inte ger sig. Så jag kan inte hålla med om att det är som rosa moln att vara gravid. Den känslan hade jag aldrig. Men. ...... jag ångrar inte mina älskade barn för det. Efteråt kan man ändå säga att det var värt det!!!
    Hoppas du slipper få det så utan att det snart lugnar sig.
    Varm kram / Bettan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, vilka graviditeter! Vad olika det kan vara alltså. Tack, för tipset förresten. Ska på vul nästa vecka och efter det ska jag till mvc för första gången. Tänkte fråga då om illamåendet. Jag vet ju varför jag mår illa och resultatet av det är helt fantastiskt, men det är ändå jobbigt...
      Kram
      / Hedwig

      Radera
  2. Ja, visst är det så att det skönmålas mycket. En graviditet är tuff för kroppen och att det skulle vara allmänt att man mår så gott och allt är så härligt och bra hela tiden är ju en rätt sned bild.
    Jag har varit sjukskriven sedan vecka 8, är nu i 33 och jag mår allt annat än bra. Det är verkligen en tuff resa, men för varje dag som går så är det en dag närmare att få träffa bebisen.

    Det samma är med amning. Det är så rosa och skimrande och vackert hela tiden. All fin amningsinfo som finns där det sitter en kvinna på stranden i solnedgång och ammar sitt barn typ. Så var det verkligen inte för mig. Sex veckors helvete med såriga blödande bröstvårtor, nästan obefintlig mjölkproduktion som inte kom igång och en frustrerad bebis. Jag förstod aldrig det vackra med amningen. Inte alls.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det borde betonas mer att ingen graviditet är den andra lik. För så är det ju. Tack, för dina stöttande ord. För mig är svart på vitt lättare att höra än rosa-fluff.

      Hoppas att de sista veckorna går fort för dig! Håller tummarna!

      Kram
      / Hedwig

      Radera
  3. Stackare, vet inte om du kan finna någon som helst tröst i att du ändå lyckades!!! Jag sitter här och avundas, jo det gör jag, för jag har nu gjort fem insättningar totalt utan ett endaste plus. Är så orolig att det är min endo som spökar.. Drömmer om äggdonation på nätterna, att aldrig någonsinenslite fått känna det du nu känner.. De säger ju även att har man mycket symptom så tidigt i graviditeten dessutom så är det ju hög chans att det slutar med en bebis!! Att det växer och utvecklas väl!! Jag har, efter att ha följt din blogg under en tid, känt som att om DU lyckas bli gravid med Din hemskaste hemskaste endo, så ger Det Mig Mer Hopp än från någon annan IVF blogg!!! Detta då även jag har allvarlig endo! Då Kan faktiskt inte läkarna bara skylla på detta.. Uppskattar din blogg otroligt mycket och jag hoppas verkligen att du ska få må bra snart!! Tycker att du haft det alldeles för tufft redan..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår avundsjukan, mer än väl. Jag har själv känt den alltför många gånger. Inte minst alla gånger jag var inlagd förra året. På mitt sjukhus ligger BB och gynpatienter på samma avdelning... Fullt med bebisar mitt bland vanliga patienter. Det var smärre tortyr...

      Jag önskar av hela mitt hjärta att du ska få uppleva det här (och jag är såå tacksam för pricken i magen). Jag blev så rörd av din kommentar att jag sitter här med tårar i ögonen. Och jag blir så arg på endon att den slår så fruktansvärt olika! Det är en jävla sjukdom. Jag tror inte ens läkarna kan säga vad det är som ger ett positiv resultat. Men det finns alltid hopp.

      Massor av kramar till dig! Jag önskar dig all lycka! Du får gärna berätta hur det går för er.

      Kram
      / Hedwig

      Radera
  4. Åh så tråkigt orättvist det kan vara! Jag svävade ju på rosa moln och har aldrig mått så bra som när jag var gravid, medan mina vänner mått ungefär dom du nästan allihopa 😩 många har dock mått mycket bättre efter v 12, peppen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade vän som också mådde oförskämt bra under sin graviditet. Hon strålade verkligen. Jag är glad att du fått uppleva det :-) som det ska vara!
      Tack, för din fina kommentar, så hoppas vi på v12!
      Kram
      / Hedwig

      Radera
    2. Håller tummarna! Massa pepp 😊

      Radera
  5. Jag tror att man har så fullt upp när man fortfarande kämpar med allt vad det innebär att man känner och och tänker att om jag bara blir gravid, så löser sig allt och jag tar allt som händer på vägen illamående, foglossningar, you name it! För de som inte kämpat innan, utan faktiskt bara blir på smällen, så hinner de ju faktiskt tänka tanken på eventuella åkommor som kan komma när man är gravid på ett annat sätt. När man längtar och kämpat är rädslan om man någonsin kommer lyckas bli gravid, för nån som blir det när den vill det, kanske mer hinner tänka, tänk om jag blir och må väldigt dåligt av graviditeten. Svårt att förklara, men jag tänker att vi som kämpar, vågar ju inte riktigt spekulera i hur det eventuellt kommer kännas, förrän man faktiskt är där, på riktigt. Därför kanske man inte kan föreställa sig innan att det kan vara jobbig och utmanande för kroppen med? :)
    Hoppas att du snart slipper illamåendet!
    Stor kram till dig! ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår precis hur du menar! Jag har inte vågat föreställa mig själv som gravid (samtidigt som det i perioder varit det enda jag tänkt på) och hur det kan vara att faktiskt vara gravid.

      Och mitt i allt tänker jag "har jag rätt att klaga? Jag är ju äntligen gravid", vilket är helt absurt. Som om kämpandet innan graviditeten är det som "gills" och att bara jag är gravid ska jag bara bita ihop -" för jag tar ALLT bara jag blir gravid". Men det finns gränser ;-)

      Ta mig rätt - jag är överlycklig. Men jag hade nog inte väntat mig att det skulle vara så här.

      Kram
      / Hedwig



      Radera
  6. Nä det är något speciellt på många plan med att vara gravid och det är så otroligt olika. Det enda som tröstade mig lite var att ju mer illa man mår dessto säkrare att allt flyter på som det ska ändå. När man har haft missfall är alltid frågan vid senare graviditeter - mår du illa ? Och när man då svarar ja får man ett glatt -så bra! Till svar........ stor kram och så spännande med vul!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då hoppas jag att det här illamåendet tyder på ett bra vul nästa vecka! :-)
      Kram
      / Hedwig

      Radera
  7. Det var det jag menade, att jag förstår att du är överlycklig, men jag tycker också att du har rätten nu att få känna precis som du känner just nu, och det är ju egentligen inte att klaga, du känner ju bara det som din kropp upplever just nu. :) Oavsett om det är så du förväntat dig innan att det ska kännas eller inte. :) Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och massa kramar tillbaka!
      / Hedwig

      Radera
  8. Har du testat Seaband? De fungerar ganska bra för mig. När det har varit som värst så har jag även tagit Postafen. Lergigan är nästa steg. Det vet jag många som ätit.

    Ett annat tips är att tugga på salta pinnar. Det får bort illamåendet lite så det blir lättare att äta riktig mat sen. :)

    Kramar

    SvaraRadera

Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.

Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com