torsdag 20 oktober 2016

Den allra svartaste sidan av barnlösheten

Vi har nu försökt få barn i tre år. Tre år av förhoppningar, lycka, bakslag och oändlig sorg. En sorg som inte får tid eller möjlighet att läka. Ett sår som gång på gång på gång rivs upp och blöder med samma intensitet som när det uppstod.

Det började som ett obehag, som när du vet att skorna skaver men du bär dem ändå – för de är ju såå snygga. Du skakar på huvudet när blåsan på hälen kommer, men på med ett plåster och på med skorna igen – du behöver bara gå in dem.

Bara det att dessa skor kommer alltid att skava, hur mycket du än går i dem. Till slut har blåsan blivit ett öppet och infekterat sår. Nu hjälper det inte vilka skor du än har på dig – vad du än har på foten skaver.

Så här känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så fort du ser ett litet barn, så fort du ser någon som är gravid, så fort du hör om ett gravidbesked. Och du kan inte gå någonstans – någonsin – utan att såret rivs upp.

Bild: Milada Vigerova/Unsplash.com; edit, Hedwig

När alla andra får till det

När man har varit ofrivilligt barnlös en längre tid så möter man till slut vissa typer av människor.

Du möter:
  • de som köper villa, Volvo och vovve och som planerar sin graviditet så att barnet kommer i slutet av semestern.
  • de som hinner få två barn under samma tid som ni försökt.
  • de som blir gravida direkt efter att de blivit ihop.
  • de som är tio år yngre, eller mer, än er och får barn.
  • de som helt enkelt blir gravida när du inte kan.

Jag kan säga er en sak. Det svider.

Det svider att de kan få barn så lätt och vi har så svårt. Det svider att de får uppleva något som vi kämpat med i tre år. Det svider för det borde få vara vår tur nu. Det känns som om någon hugger en i hjärtat och river ut det från bröstkorgen. Det är en känsla blandad av sorg, avundsjuka och skam. Ja, jag är avundsjuk, jag är grön av det, och jag skäms över det. För jag är inte en avundsjuk person.

Egentligen är jag inte avundsjuk heller.

Jag är bara så otroligt, in i själen ledsen över min egen situation, över vår situation.

När andra sitter och pratar om hur de ska finansiera renoveringen av sitt hus, sitter jag och räknar hur nästa ivf-försök ska finansieras och om den vägen till slut inte lyckas, hur mycket en adoption kostar. Gör en kort notering i marginalen att vår köksrenovering flyttas ytterligare x år in i framtiden.

Livet står på paus medan vi väntar på att ett annat liv ska få chansen att börja.

Överlevnadsstrategier

Det här går inte att förklara för någon som aldrig varit ofrivilligt barnlös. Jag läste om det på forum och bloggar om endometrios när jag blev sjuk, men ingen kan förbereda en på hur ont det gör. Det går bara att uppleva. Och tro mig – jag önskar ingen det här.

På ett plan känner jag mig socialt handikappad. Vet ni hur många gravida, barnvagnar och barn det finns där ute?

”Där ute.” Det säger en del om mitt sociala liv just nu, eller hur? Jag sitter helst hemma, i min trygga, gravid- och barnbefriade zon, där jag får puttra på i min egna lilla bubbla. Där jag får ha vilka känslor jag vill – för där finns bara jag och min man att se dem.

Går jag ut har jag ögonen i backen och tittar sällan upp – för gör jag det kommer jag bombis se en barnvagn eller någon som är gravid. Möter jag någon jag känner som passar in i någon av kategorierna 1) är gravid; 2) har nyligen fått barn; eller 3) har fått barn de senaste tre åren; och som jag måste interagera med, möts de av ett skådespel värt en Oscar statyett.

Jag är den första att erkänna att det ger en bitter smak i munnen. Det är inte alltid jag känner mig som en ”sann vän”, vilket får mig att skämmas ännu mer.

Jag kommer inte ifrån att jag kommer möta kollegor och vänner som är gravida. De är en del av mitt liv också. En stor och värdefull del. För i grunden – hur osannolikt det än låter nu efter att jag blottat min allra svartaste sida – är jag lycklig för deras skull. Jag är lycklig att se dem lyckliga. Jag tycker det är fantastiskt att de får vara med och forma ett litet liv. Jag vet att de kommer bli underbara föräldrar och att det lilla, lilla knytet de har i magen är älskat. Jag är lycklig att de får uppleva det.

Jag är också lycklig att de inte känner min sorg. Att de inte vet hur förlamande den kan bli.

När det kommer för nära

Jag vet att jag är brutalt ärlig. Som att jag framstår som världens mest egoistiska och missunnsamma person som existerar (det är så jag upplever mig själv just nu), men tro mig – det här är inte jag. Jag har bara väldigt många känslor inom mig som står i skarp konflikt med varandra.

För mig är det den största sorgen i att vara ofrivilligt barnlös. Att all glädje jag borde skänka och uppleva tillsammans med andra ständigt har en grå och skir slöja över sig (som ibland är svart och heltäckande). Det enda jag kan göra är att ta ansvar över mig själv och mina handlingar.

Någon som väntar barn ska aldrig behöva känna sig skuldbelagd för att de blivit gravida ”före mig”. Jag ska inte lägga min sorg på dem. Samtidigt måste jag få känna mig ledsen och få utlopp för det, men jag har ett ansvar för hur det sker.

Förra veckan brast det för mig. Min bästa vän är gravid. Sorgen kom så starkt och så intensivt att jag bröt ihop det första jag gjorde när jag kom till jobbet. Två av mina kollegor kom och höll om mig och jag fick gråta ut precis så mycket som jag behövde just där och då. Det var till och med så att de började gråta för min skull.

Jag blev så rörd och så paff. Det var ingen som tyckte jag var en dålig människa för att jag upplever min djupaste sorg, när min bästa vän upplever sin lyckligaste tid. Samtidigt var jag så oändligt tacksam över att jag varit helt öppen med vad vi går igenom. Det har enbart lett till förståelse.

Stöd från oväntat håll

En annan sak som kommer av öppenhet är att vips träffar du på någon som faktiskt förstår precis vad det är du går igenom. Någon som gått igenom många missfall, många ivf-behandlingar, som kämpat lika länge som er, som nästan gett upp hoppet men som nu sitter här med en efterlängtad knodd i knäet. En liten parvel som finns till trots att oddsen fanns emot hen.

Helt plötsligt blir du inte lika ensam och du ser att förståelse kan komma från de mest oväntade håll.

Jag har en ny kollega, som egentligen är pensionär men som jobbar vidare, i mitt arbetslag. Han kom in i vårt arbetsrum just när jag bölade som mest förra veckan, så jag beslöt att berätta vad vi går igenom och varför jag var så ledsen.

”Ja, det där är för jävligt”, sa han. ”Jag och min fru vi försökte få barn i tre år. Och min dotter har också gått igenom det, flera ivf-försök. Men till slut lyckades det och nu har de en liten son. Och jag har en annan vän som försökte i nio år innan det lyckades. Men det är för jävligt under tiden, jag vet.”

När vi pratade senare under dagen visade det sig att både hans fru och hans dotter också har endometrios.

Ibland är världen bra liten.

6 kommentarer:

  1. <3
    Vi har ju inte alls försökt lika länge men jag känner redan så väl igen mig i det du skriver. Det är förjävligt på så många plan 😔 Men vi styr inte över våra känslor och ibland måste vi få bryta ihop för att orka spela vidare!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, eller hur? Så bra uttryckt "bryta ihop för att orka spela vidare". Och så får vi stötta varandra!
      Kram
      / Hedwig

      Radera
  2. Fint inlägg. Hög igenkänning. Jag blev så missunnsam, deprimerad, kändes som den värsta versionen av mig. Jag har också endometrios och adenymeos (haha kan inte ens stava till det). Vi försökte i 3.5 år. Ivf. Missfall. Lång lång nedreglering och trombyl. Smack! Nu ligger vår son och sover på övervåningen. Vill med detta skänka dig HOPP. All lycka till er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu blev det ett sent svar - men tack! Verkligen! När det är kommentarer som din som ger mig hopp. Att det faktiskt går och att det faktiskt lyckas.

      Kram
      /Hedwig

      Radera
  3. Jag försökte som singel bli gravid i tre år genom att åka till Danmark. Jag gjorde otaliga försök och tömde alla resurser på mina resor - såg aldrig ett plus. På den tiden fick jag nya vänner och förlorade andra, de som inte klarade av min sorg eller de jag inte orkade umgås med. De som lyckats.

    Min syster sa då "du behöver inte glädjas med dem, de har egen familj som kan vara glada för dem".

    Det är ok att inte orka. Man måste få lov att bryta ihop, bita ihop och försöka hålla ut ett tag till. Ofrivillig barnlöshet är en ständigt pågående Akut kris som inte får läka innan man får någon form av avslut...

    Varma kramar
    En som numera tagit sig över staketet men alltför väl minns...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, det var en bra beskrivning - "Ofrivillig barnlöshet är en ständigt pågående Akut kris som inte får läka innan man får någon form av avslut." Precis så är det!

      Hela din kommentar var precis vad jag behövde. Och vad fantastiskt att du lyckades!

      Kram
      /Hedwig

      Radera

Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.

Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com